unenuitnoire.blogg.se

Ni kanske har varit med om liknande någon gång. En känsla som slår till likt första droppen regn på första dagen av hösten. En sorg. Någonting som du hela tiden känner. Ett dovt slags lager över dig som sträcker sig genom din kropp och genom något jag väljer kalla själ. Vad denna förnimmelsen får dig till att uppleva är en slag tung men ändå panikslagen vemod för att du bär på sådant som du vet, helt säkert, att bara du präglas av.

 

Du kan dock inte sätta fingret på vad det är och samtidigt som du vill förtälja detta extremt påfrestande i förhoppningar om att du kan få någon respons och acceptans från den andra människan så vet du, lika väl som innan, att det bara är du som kommer förstå dina egna tankar. Även om du hade velat skildra ditt inre med respektive person får du inte ut precis vad du vill säga i precis rätt meningar och det de kommer svara om du nu hade sagt någonting är "men du, alla är ledsna någon gång. Det går över". Du vet redan att det kommer kännas mindre någon dag snart men du vet likaså att den aldrig riktigt kommer försvinna.

 

Saken med den här sidan av dig och ditt inre är att det när som helst och var som helst kan vidkännas och hela din situation skiftas då till det värre. Det kan handla om vad som helst egentligen och det kan fortgå i hur långa eller hur korta perioder som helst. Allt blir bara värre på en gång.

          Jag kommer ihåg en helt vanlig dag när jag, som vanligt, skulle träffa mina vänner på Kafé Deluxe. Vi hade slutat tidigare för vår lärare var hemma med sina magsjuka barn. Det var varmt i luften, lite molnigt men ändå hade solen sina längre stunder framme. En alldeles perfekt dag tills känslan dränkte min glädje i dysterhet och jag kände hur hysterin steg upp från det svarta hålet som på en millisekund tagit över mitt huvud såväl min kropp.

          Jag drogs längre och längre ner i vacuumet som explosionen orsakat och nu var jag utom räckhåll för vetskapen att det blir bättre. Jag fastställde att om jag satte mig på femman mot sandsbro så hade folket jag bestämt att träffa misstänkt någonting och det sista men vill när man mår såhär är att de ska oroa sig eller ifrågasätta varför jag åkte hem för du vet att du oftast inte mår på detta viset, bara ibland. När jag kommer dit inser jag att det var ett misstag att gå dit och det enda jag tänker är "varför sa du inte bara att du mådde dåligt? Säg det nu istället eller bara gå och skicka senare ett sms till dem. Bara gör det.". Jag gjorde inte det. Istället satte jag mig ner jämte någon jag inte träffat innan, tog i hand, presenterade mig och log. Efter någon timme frågar M: 

Paniken spreds som en epedemi i mig, ut i varje lem och hjärtat skippade några slag "säg att du är sjuk! Nu har du chansen!". Jag tog inte heller denna chansen men jag skrattade nervöst och kände hur jag hade darrat på rösten om jag hade svarat någonting. Förmodligen gjorde jag redan det på skrattet. Tiden stannade upp och alla väntade på ett svar. "Nu har det gått för lång tid. Bara säg att det är okey och att du enbart är konfunderad och trött".'

Jag sprang upp för trapporna och in på toan med tavlan av sjömannen. Nationalteaterns "alla är rädda för spöket" lät ur högtalarna och mina tårar började sakta ta sig ner för kinderna. Varför grät jag? Jag hade ingen aning alls. Jag visste inte varför jag inte fick ur mig någonting där nere eller varför jag överhuvudtaget hade ångest. För det var vad det var, riktig jäkla ångest. "Ta några djupa andetag och torka tårarna. Sätt dig på nästa buss och åk hem." Den här gången gjorde jag som jag tänkte. 

 

När jag sedemera går ner så tar jag jackan och väskan, ber om ursäkt och går mot stationen. På bussen sitter jag långt ifrån själv. Trettio människor trängs i den svettiga bussen och alla ska av hållplatsen efter min. Vid Gränsvägen hoppar jag av bussen och börjar släpa min tunga gestalt hemåt.

          Jag är sliten, utmattad, dämpad och modfälld. Allt är dumt. Allt är ensamt. Allt är rent ut sagt hopplöst. Mina tankar kretsar kring ordet melankoli. Jag känner hur det är fel på mig, hur jag är en tröstlös och ohjälplig skepnad som bara inte ska finnas. Jag slänger mig på sängen och sjunker i djup sömn inom fem minuter. Då jag vaknar igen är klockan 02.13 på natten och lukten av mat och människor håller på att fläkta bort. De vet att jag vill vara själv. De vet att om de väcker mig så blir nästa dag likadan. Depressionen är nästan bortblåst och jag tvättar av mig sminket, borstar tänderna och slänger av mig gårdagens skrynkliga och varma kläder. Imorgon är en annan dag. Imorgon är en bättre dag. Imorgon är det min dag.