unenuitnoire.blogg.se

Jag har ju skrivit om saker som jag anser är jobbiga. Nu tänkte jag däremot berätta en liten rolig historia om sommaren innan livets allvarsamma lek påbörjades.

 

Inferno-vintern var förbi och sommaren växte fram genom vårens få dagar. Jag visste mycket om den här sommaren men långt ifrån allt. Det var något av det vackra, att jag hade planer men ingen aning om hur dessa kommer att sluta. Nu vet jag. Verkligen.

 

 

Första riktiga festivalen - Siesta 2011

Det första tecknet på att det blir bättre. Jag har packat sovsäck, tandborste, polarmackor, baconost på tub, sandaler, converse, kläder (dessa kläder som tagit dagar att välja och de var exakt så jag tänkt mig i minst ett halvår), deo och smink sedan tog Freja resten. Vi hoppar in i den redan heta bilen och Love kör för att hämta upp Jocke och Anna. Allt var med. Biljett, pass, pengar och mobil. Jag vet det för att jag kollade minst tjugo gånger innan jag slängde in det stora i bagaget och tog den vävda axelväskan med mig och hoppar in i mitten av bilens baksäten. 

När vi kommer till Kungsmad svänger Love in på den lilla parkeringen vid kyrkan där Jocke står med all sin packning, beredd att åka. När vi kommit en bit på vägen bestämmer jag mig för att kontrollera att jag verkligen har med mig allt, passet, pengar, mobilen...var är biljetten? Av allt som någonsin kunde gå fel och detta var det allvarligaste. Såklart att det händer mig. Paniken drar över mig då jag mer och mer inser att jag tappat den, men var? Ingenstans i bilen så vi åker tillbaka till parkeringen där vi hämtat upp Jocke och där, vid trottoarkanten, ligger ett ihopvikt papper med texten "Siesta 2011" på. Jag tror nästan att jag grät av lycka när jag insåg hur nära jag var på att gå miste om det jag fantiserat om så länge och efter den incidenten fortsatte vår resa. Jag var otroligt peppad och line-up:en var den bästa. Wolfmother, the Ark, the Sounds, Crookers, Rebecca och Fiona, Håkan Hellström, Henrik Berggren, Graveyard, Dada Life, Looptroop Rockers, the Kooks, Slagsmålsklubben etc. Jag älskade mitt liv. Vi begav oss med stora förhoppningar mot Hässleholm och trots den varma bilen, noll timmar av sömn och vilseledningar så fanns det ingenting som kunde tynga ner eller söva mitt femtonåriga jag. Det fanns ingenting som kunde stoppa oss. 

Efter tre timmar i bilen så ser jag en gräsplätt fylld av bilar i ett omhägnat område, redan då visste jag att vi var framme. Parkeringsvakten fick pengarna och anvisade vägen till var vi kunde ställa bilen. Väskor och folk ramlade ut ur den proppfyllda bilen och jag tittade förväntansfullt och lyckligt på Freja som bytte en lovande och erfaren blick med mig. Mitt liv kändes lätt och alla problem var profana och oviktiga. Mina drömmars bild höll på att bli verklig men den var så mycket vackrare än i mina drömmar. Släpandes på tält, sovsäckar, väskor och kassar begav vi oss mot biljettbåset där killen som hade hand om det skulle klä min nakna arm med det första festivalarmbandet jag någonsin haft. "Camping Access S¡ESTA! 2-4 JUNI 2011"  grönt och vackert. Det var också precis det vistelsen skulle bli - vacker. 

Jag skulle nog säga att min största rädsla är att bli helt övergiven. Ingen att prata med. Ingen att lita på. Ingen att hålla dig och viska det blir bättre snart. För även om jag i mitt förra inlägg beskrev hur jag kan reagera när folk säger det till mig så menar jag inte att jag inte tror på det när de säger så.

 

När jag nyss somnade till så märkte jag vilken extrem fruktan jag har för just den saken. Min dröm innehöll nämligen att min fina lämnade mig för en annan tjej bara för den absurda och dåliga anledningen att hon spelade i ett större band och att hon åkte skateboard bättre än vad jag gör. Jag kände hur ångesten och desperationen växte i mig och hur jag tvingade mig själv att vakna, för vad skulle jag annars gjort? Varit kvar i mitt lidande? Aldrig. Saken med just den här drömmen var att jag visste att jag inte hade någon annan än just honom och jag känner hur jag måste få tag på honom men klockan är 01.34 och jag vet att om jag ringer nu så väcker jag nog honom så jag skickar ett meddelande på Viber, som till slut blir två, för det är sådant han inte vaknar av. Genast blir jag lugnare och min verklighet omger mig igen. 

 

Min dröm tar mig tillbaka i tiden till när jag var yngre och jag ser liknande drömmar genom halva mitt liv. Jag präglas i mina drömmar av att bli ensam kvar i en affär efter öppettiders slut, att bli inlåst i en lägenhet och bortglömd och diverse andra  ensliga visioner av vilka jag hade som barn. Det är nog det värsta som skulle kunna hända en när man var liten, om man räknar bort att bli jagad av monster. Att bli lämnad ensam är förmodligen en av få skräcker som hängt med mig sedan dagen jag förstod vad det innebar. Autofobi är det korrekta ordet för rädsla för ensamhet. Det är nog så att jag på någon slags nivå har den här fobien. 

 

En händelse när jag var liten, som jag kommer till att kalla en av de värsta minnena jag har, var när jag skulle vinka av min pappa och min storebror Love för att Love skulle till sin karate-lektion. Jag minns inte om någon mer var hemma eller om jag faktiskt skulle vara hemma själv med hundarna, det är alltså inte det jag är rädd för utan för att alltid vara ensam. I alla fall klättrade jag upp i ett träd för att se hur långt jag kunde se bilen åka innan den försvann runt kröken längre upp på vägen. När jag gjort det stod jag kvar ett tag eftersom jag tyckte att utsikten från det stora trädet var värt att se så jag fastnade helt enkelt där ett bra tag. När jag märkt att solen började gå ner och himlen blev mörkare och mörkare slog tanken mig att Love och pappa inte var hemma än. Det kändes som om en evighet hade gått. Nu var det becksvart ute och då jag var utomordentligt rädd för mörker vid denna tiden skrämde jag upp mig mer och mer för varje sekund, så mycket att jag inte vågade klättra ner för trädet som verkade vara minst hundra meter högt. Sedan kom jag på det: de lämnade mig. Det är klart att de inte åkte för Loves karate utan för att överge mig. Tårarna flödade och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag var inte längre rädd för mörkret utan för ensamheten.

 

Efter allt som allt fyra timmar uppe i trädet såg jag lyktorna på vår Pontiac och blien svängde in på gården. Jag skrek på pappa och han var förbluffad över att jag stått i trädet sedan de åkte. Jag var helt upprymd och förtvivlad men han lyckades lugna mig. Den natten hörde jag ekot av "du är aldrig ensam, Nanna. Aldrig.". Det var mamma som hade sagt det. Fina, fina mamma. Just dem där orden hör jag fortfarande varje gång jag känner mig ensam och övergiven. Det lugnar hela mig och det jag kommer på är hur underbara människor jag omfångas av och hur jag verkligen aldrig kommer vara helt ensam.

 

Rädslan finns dock kvar och det är den värsta. Alla drömmar, alla tankar och alla känslor som innehåller just det här är oslagbart fasansfulla och varenda gång är man lika osäker som innan man hört de lugnande orden. Jag antar att jag har livlig fantasi för att kunna tänka att alla dessa människor omkring mig kommer försvinna, på ett eller annat sätt, men så är det. Jag tror dessutom att alla har en sådan rädsla som inte någonsin försvinner hur man än gör. Människan är kanske byggd så för att uppskatta vad vi har mer än vad vi eventuellt har. Autofobi. Det är min största ångest. Autofobi.

Ni kanske har varit med om liknande någon gång. En känsla som slår till likt första droppen regn på första dagen av hösten. En sorg. Någonting som du hela tiden känner. Ett dovt slags lager över dig som sträcker sig genom din kropp och genom något jag väljer kalla själ. Vad denna förnimmelsen får dig till att uppleva är en slag tung men ändå panikslagen vemod för att du bär på sådant som du vet, helt säkert, att bara du präglas av.

 

Du kan dock inte sätta fingret på vad det är och samtidigt som du vill förtälja detta extremt påfrestande i förhoppningar om att du kan få någon respons och acceptans från den andra människan så vet du, lika väl som innan, att det bara är du som kommer förstå dina egna tankar. Även om du hade velat skildra ditt inre med respektive person får du inte ut precis vad du vill säga i precis rätt meningar och det de kommer svara om du nu hade sagt någonting är "men du, alla är ledsna någon gång. Det går över". Du vet redan att det kommer kännas mindre någon dag snart men du vet likaså att den aldrig riktigt kommer försvinna.

 

Saken med den här sidan av dig och ditt inre är att det när som helst och var som helst kan vidkännas och hela din situation skiftas då till det värre. Det kan handla om vad som helst egentligen och det kan fortgå i hur långa eller hur korta perioder som helst. Allt blir bara värre på en gång.

          Jag kommer ihåg en helt vanlig dag när jag, som vanligt, skulle träffa mina vänner på Kafé Deluxe. Vi hade slutat tidigare för vår lärare var hemma med sina magsjuka barn. Det var varmt i luften, lite molnigt men ändå hade solen sina längre stunder framme. En alldeles perfekt dag tills känslan dränkte min glädje i dysterhet och jag kände hur hysterin steg upp från det svarta hålet som på en millisekund tagit över mitt huvud såväl min kropp.

          Jag drogs längre och längre ner i vacuumet som explosionen orsakat och nu var jag utom räckhåll för vetskapen att det blir bättre. Jag fastställde att om jag satte mig på femman mot sandsbro så hade folket jag bestämt att träffa misstänkt någonting och det sista men vill när man mår såhär är att de ska oroa sig eller ifrågasätta varför jag åkte hem för du vet att du oftast inte mår på detta viset, bara ibland. När jag kommer dit inser jag att det var ett misstag att gå dit och det enda jag tänker är "varför sa du inte bara att du mådde dåligt? Säg det nu istället eller bara gå och skicka senare ett sms till dem. Bara gör det.". Jag gjorde inte det. Istället satte jag mig ner jämte någon jag inte träffat innan, tog i hand, presenterade mig och log. Efter någon timme frågar M: 

Paniken spreds som en epedemi i mig, ut i varje lem och hjärtat skippade några slag "säg att du är sjuk! Nu har du chansen!". Jag tog inte heller denna chansen men jag skrattade nervöst och kände hur jag hade darrat på rösten om jag hade svarat någonting. Förmodligen gjorde jag redan det på skrattet. Tiden stannade upp och alla väntade på ett svar. "Nu har det gått för lång tid. Bara säg att det är okey och att du enbart är konfunderad och trött".'

Jag sprang upp för trapporna och in på toan med tavlan av sjömannen. Nationalteaterns "alla är rädda för spöket" lät ur högtalarna och mina tårar började sakta ta sig ner för kinderna. Varför grät jag? Jag hade ingen aning alls. Jag visste inte varför jag inte fick ur mig någonting där nere eller varför jag överhuvudtaget hade ångest. För det var vad det var, riktig jäkla ångest. "Ta några djupa andetag och torka tårarna. Sätt dig på nästa buss och åk hem." Den här gången gjorde jag som jag tänkte. 

 

När jag sedemera går ner så tar jag jackan och väskan, ber om ursäkt och går mot stationen. På bussen sitter jag långt ifrån själv. Trettio människor trängs i den svettiga bussen och alla ska av hållplatsen efter min. Vid Gränsvägen hoppar jag av bussen och börjar släpa min tunga gestalt hemåt.

          Jag är sliten, utmattad, dämpad och modfälld. Allt är dumt. Allt är ensamt. Allt är rent ut sagt hopplöst. Mina tankar kretsar kring ordet melankoli. Jag känner hur det är fel på mig, hur jag är en tröstlös och ohjälplig skepnad som bara inte ska finnas. Jag slänger mig på sängen och sjunker i djup sömn inom fem minuter. Då jag vaknar igen är klockan 02.13 på natten och lukten av mat och människor håller på att fläkta bort. De vet att jag vill vara själv. De vet att om de väcker mig så blir nästa dag likadan. Depressionen är nästan bortblåst och jag tvättar av mig sminket, borstar tänderna och slänger av mig gårdagens skrynkliga och varma kläder. Imorgon är en annan dag. Imorgon är en bättre dag. Imorgon är det min dag.

Ett halv år av den nya, stora skolan hade gett mig ny kunskap, ett nytt liv och nya, riktiga vänner. Trodde jag iallafall. Jag var omedveten om vad som skulle komma framåt sommarens första dagar och lika omedveten om vad som jag skulle dras med resten av den sommaren jag fyllde tretton. Tiden av MSN, lunarstorm, helgon.net och limewire, då ingenting förutom just nu betydde någonting alls. Tiden av naivitet, lojalitet och tro. Man hade aldrig hört ordet "skitsnack" eller varit med om varken rykten eller knivar i ryggen. Jag får ett meddelande av en kompis, jag väljer att kalla henne L, som rakt ut och helt oväntat frågar:

Fem minuter går.

Tjejen loggar ut och kvar sitter mitt oförstående tolvåriga jag förvirrad och lika omedveten som innan om vad som komma skall. Jag bestämmer mig för att fråga tjejerna jag umgås med en och en för att kunna få ett ärligt och rakt svar på om de sagt något eller om de vet något om vad L sagt dagen innan. Ingen vet och alla nekar. Jag väljer att försöka glömma vad som hänt eftersom ingen vet och alla fortsätter sitt vanliga och vänliga sätt.

          Det enda som gjorde att mina funderingar kom tillbaka var på klassresan då alla tjejerna i min umgängeskrets delade på två rum och blåljög om att alla sängar var upptagna, trots att jag såg en ledig säng i rummet A och F bosatt sig i mittemot det jag fick, ensam och övergiven låg jag hela natten och tänkte på varför jag inte fick sova med dem. Den natten grät jag. Det skulle bli den första och sista natten jag grät över min förloran av det de kallade "vänskap".

 

En dag innan skolavslutningen frågar A mig om jag skulle kunna följa med ut så att vi skulle kunna få prata lite ostört och såklart svarar jag ja, för vad vet jag om svek och falska människor? Ingenting. När vi kommer ut står resten av gänget där och ordet "ostört" ekar i mitt huvud men godtrogna Nanna trycker undan alla onda aningar. Tjejerna samlas i en halv cirkel runt mig med dödens allvar i sina ansiktsuttryck ändå är det tre som bryter detta och kollar ner i marken. Mitt hjärta har aldrig innan slagits sönder så hårt mot mina revben. 

- Du får inte hänga med oss längre. 

Jag kollar upp på E som precis slagit mig i ansiktet med sina verbalt hårda boxningshandskar. Trots att jag hörde vartenda ord helt klart så är det enda jag får ur mig:

Hur kan man inte orka med en människa längre på grund av att denne påstås vara "konstig"? Jag söker någonslags bekräftan i de andras ögon att alla faktiskt tycker det som sagts. Av tio tjejer är det fyra som visar detta. Resten vågar inte stå upp för mig. Resten vågar inte säga vad de verkligen tycker. Resten vågar inte ens se mig i ögonen. Känslan av illamående sprider sig i mina vener och mina artärer jobbar fortare och hårdare än någonsin innan. Jag känner hur blodet das från ansiktet och mina solbruna och sommarfräkniga kinder förlorar färg.

Jag visste inte ens vad det innebar att "snacka skit om någon". Jag kan försäkra er om att mitt lojala mig aldrig ens hade kommit på att man kunde göra sådant. Det bröt mot allt jag stod för. 

Fortfarande har ingen mod nog att stå upp för mig så som jag gjort för dessa så kallade kompisar i ett år nu trots det faktum att de fyra som nu vänt sig mot mig diskuterat med mig angående problemet med dem sex kompanionerna som nu inte sa ett enda ord i mitt försvar, som inte ens kunde stå upp riktigt och se mig i ögonen. Gruppen tystnade. En evighet gick och jag fortsatte söka blicken hos dem jag ansett varit mina bästa vänner. Vilket svek. Hur det sved inom mig. Jag kände hur klumpen i magen hade spridit sig halvvägs upp genom halsen och förvandlats till tårar som tryckte på undet ögonlocken. Jag började gå därifrån men S tog ett hårt grepp runt min handled. Jag slet mig loss och ökade takten mot skolan. Hela kroppen var dov och jag var bara fokuserad på två saker: vänd inte om och visa dig inte svag. Jag visste att det var precis de två sakerna de ville. Jag hörde hur de började prata, fortfarande inte de sex tjejerna men nu såg de åtminstonde åt mitt håll, jag kände det i hela min ryggrad.

 

Det var alltså dessa tjejer jag höjt till skyarna det senaste året. Det var dessa jag spenderat all min tid åt. Det var dessa jag trodde var ärliga, pålitliga och dessa jag kunde luta mig mot. Det var dessa som visade mig att man aldrig ska ge sitt hjärta till några för att man tror att de är bra. Aldrig för fort. Aldrig så lätt. 

 

Jag trodde ändå att det värsta var över. Jag hade så fel. Sommarens första veckor var fyllda av dolda samtal och anonyma kommentarer på bilddagboken. Jag hittade dock nya vänner bland både andra tjejer i min klass och vissa av killarna jag gått med så jag klarade mig. Det kom till och med så långt att alla vi kunde sitta och skratta åt dessa patetiska människor som trodde att de gömde sig bakom en mur av ovetskap men vi visste alla vilka de var som spenderade all deras lediga tid åt att ringa mig och skriva fula små kommentarer på mina bilder. Ironin i att de som ska föreställa hatar en ägnar så mycket tid åt att få uppmärksamhet av en. 

Innan karl-oskardagarna här i Växjö blev jag mordhotad av tre killar vid namn Vincent, Martin och Johan, samma killar förföljde mig på stan under dessa dagar tillsammans med F och A. Hela dagen gick de efter mig men jag var inte rädd. Inte ett dugg. För jag visste att allt var bara en lek som de tyckte var rolig, så jag lät dem. Det fulaste var att ingen av dem ens vågade gå fram och se mig i ögonen. Inte en enda. Trots hot att "skära halsen" av mig och om att "visa vad rediga landsmän" gör med sådana som mig.

 

Det var så jag visste att dessa fega människor aldrig någonsin faktiskt skulle våga röra mig över huvudtaget.

Det gjorde de inte heller. Någonsin.