Jag la precis ut en bild på mig själv på Facebook. En bild från när jag var liten. Fyra eller fem år var jag på den. Vad jag gav som kommentar till bilden var på ett ungefär såhär "det här är jag, som jag vill vara. den jag varit och den nanna som är den bästa nanna." och det stämmer. Vem hade inte velat vara det vi räknar som barn igen?
Tänk på det en stund. Inga jobbigt långa dagar med skola, inte en enda tanke på hur jag vill se ut eller vara, nada tankar på sin personliga ekonomi, inga tankar på varför jag inte borde/borde göra något, största problemet var att man inte ville gå hem från dagis eller att man inte fick saft vid fikat och för att inte tala om hur oerhört övertygad man var att man skulle bli prinsessa och ha vackra balklänningar på sig hela dagarna.
Ärligt talat. Jag ska sluta vara så orolig och börja ta det som allt kommer. Jag ska inte tänka så mycket. Gör först och tänk sedan. Eller ännu bättre, tänk inte alls. Blir det fel så vet man det till nästa gång men då vet du. En plan som är outförd är alltid en dålig plan. Förstår ni hur jag menar?
Helt enkelt ska jag bara bli arton på pappret nästa vecka. Inte egentligen.
Länge har jag hållit er för lite men del två ska jag tillägna en av de bästa spelningarna jag varit på i mitt liv (och för att vara 17 år är det ändå fasligt många).
Wolfmother, största scenen, längst fram.
Jag trodde på allvar att jag skulle dö. Det var det absolut största som hände på Siesta för min del. Det var det jag hade väntat på i ett år. Äntligen. Love, Jocke och Anna stod snett bakom, Freja och Staffan precis jämte, både jag och Freja hade ett stenhårt tag kring det en gång kalla metallstaketet som nu lika gärna hade kunnat smälta av min överhettade och svettiga och solbrända hand.Publiksvågorna var inte så farliga där fram om man jämförde två dagar innan i mitten av publiken på The Kooks då man bokstavligt talat haft ansiktet tjugo centimeter från marken och det enda som fick dig ifrån att faktiskt hamna på den dammiga marken var resten av människorna omkring dig som satt ihopklistrade i varandra. Man fungerar som en enhet. Hela publiken är som en enda sak, varesig man vill eller inte.
Tillbaka till saken nu. Hjärtat bultade i hela bröstkorgen och glädjen var outhärdlig och Staffans skrik efter "vargmamma" fick oss alla att skratta och det var det enda man kunde göra innan Aidan, Andrew, Ian och Will kom ut och ägde scenen. De utförde magi. När de börjat spela kände jag några hårda smällar mot revbenen och hur jag tappade andan några sekunder ett antal gånger men jag var helt uppslukad av spelningen tills dess att smärtan av klös nådde mitt medvetande. Jag kollade ner på min hand och ser hur någon försöker få mig att släppa taget om räcket samtidigt som dennes pojkvän tryckte bort mig med hans armbåge mot mina revben. Jag tänkte inte släppa. Aldrig i livet. Jag kollade på Freja som också fått upp ögonen för dessa och med sin lediga hand pressade undan både killen och hans tjej som var så desperata för att få platser längst fram att killen tafsat på alla tjejer för att nå sin väg framåt. Nu såg han arg ut och hon såg rent av galen ut, de började knuffas och slåss åt alla håll tills vakterna framför oss såg vad som hände och ringde dit polisen. Jag vände mig om och såg hur Love pekade ut vilka det var som höll på och folket banade väg för de två reflexvästbärande männen och de drog bort det enda störningsmomenten som skulle kunna nå mig i min trans.
Mitt under showen kastar Aidan ut sina solglasögon i publiken, precis där vi står, och alla hoppar för att nå dem, inklusive jag och Freja. Alla tittar sig förvirrade runt och ser att ingen lyckats fånga dem, folk kollar på marken och under skorna men ingen ser ett spår av de försvunna glasögonen så vi vänder oss mot scenen igen. Av ren slump ser jag någonting under scenen. Någonting som liknar ett par svart-vita solglasögon och inser att det är de! Det var ju därför ingen hittade dem! Någon hade slagit ner dem under scenen och nu låg de där, väntade på att bli funna. Jag pekar åt en vakt att han ska ge dem till mig och jag får ett "är de dina?". Hade han inte sett när glajjorna flög precis över hans huvud? Så jag försöker mig på en förklaring "nej men han kast..." "då kan jag inte hjälpa dig" sa den dumma människan OCH GICK! Paniknen steg lite smått och jag övervägde att hoppa över staketet för att ta dem men så fick jag syn på vakten som hjälpt oss innan med att få bort de två personerna som skadat mig så jag pekade på glasögonen och han fattade vinken. När han gett dem till mig mimade han "bra jobbat!" till mig och blinkade med ena ögat. Jag dog. Fatta grejen med att hålla glasögonen som Aidan Nemeth kastat ut och som jag numera ägde. Freja småskrek i mitt öra att jag skulle lägga ner dem i väskan så jag gjorde det och resten av konserten stod jag och skrek ut texterna till "White Feather", "Vagabond", "California Queen" etc i euforiska toner tillsammans med några av de jag gillar allra mest.
Det är helt enkelt en festival jag sent kommer glömma, om jag gör det alls det vill säga.
