unenuitnoire.blogg.se

Text och dylikt.

mycket har hänt.

Kategori: Allmänt

En sommar har gått. En sommar av...
- student och bal och allt vad det innebär
- arbetslöshet
- val
- insikt av diverse olika frågor
- fint väder
- ny familjemedlem (brïan)
- grillkvällar
- festivaler (två riktiga och en stadsfest)
- lycka
- kärlek
- överraskningar
- nittonårsdag
...och det har varit helt fantastiskt. Så för att ge sommaren 2014 en sista suck har jag bestämt mig för att ladda upp bilder därifrån. Enjoy!
 
Balen med Jonte, Johan och Helle. Så himla bra kväll.
 
Lillebror och storasyster.
 
Till sist en bild på Jonte (aka min baldejt) och mig. Matchande och allt.
 
Jonte och Hektor på grillkväll hos papi.
 
Knatte, Fnatte och Tjatte (eller Grimm, Frö och Egil). Suddig bild men det är rätt svårt att få en skarp pic på dessa energiska syskon.
 
Glad lillebror som är taggad på ångmaskinskörning.
 
Pappas grillade är på riktigt det godaste jag vet, och här är han ju till och med med sin grill.
 
Studenten 2014. Bästa känslan ever när man ser alla underbara människor som är där för bara en själv. Såhär överväldigad var jagsjälv.
 
Folk kom och åt i omgångar vilket resulterade i otaliga välkomstkramar och utbringade hurrarop.
Har massor av bilder från dagen men jag tänkte eventuellt göra ett eget inlägg om hur allting var, någon gång i framtiden.
 
Dessa bilder kommer från Freja's kamera så jag slänger upp mobilbilderna från sommaren i ett inlägg efter det här imorgon, så stay tuned! 
 
 

ban bossy.

Kategori: Allmänt

Den här gången är det ingen diskussion om vad som är rätt och fel. Det är faktum och någonting jag inte tolererar längre. Det är skillnader på benämningar mellan kvinnor och män. Då kan en tänka "vadå? SÅ stor skillnad är det inte" men det kan jag säga er att det är det visst. Efter att ha läst psykologi samt böcker av Henrik Fexeus har jag insett att ordval och sammanhang är två extremt viktiga faktorer för att få fram exakt vad man menar med en text, ett samtal eller liknande. 
Om ni nu vill ha exempel på vad jag menar kan ni kolla på följande klipp:
 
 
Vi kan ta ett exempel som nyligen hände mig i vårt "jämställda" Sverige. Jag satt på de luxe och tog en öl med några kompisar och andra bekanta när vi kommer in på hur jag när jag var 15 och 16 år snaggade av mitt hår. Snubben mittemot mig, vilken jag aldrig sett innan i hela mitt liv, ser chockerad ut och lägger kommentaren "nämen hörru, det var väl lite drastiskt och onödigt?" och jag undrar varför han säger det, då börjar han säga saker som "alltså, ofta du inte fick nog med uppmärksamhet? Jag menar med dina looks så...hehe!". Bara punkt där. Det var som att han först förolämpade mig genom att påstå att den enda anledningen jag, eller egentligen vilken tjej som helst som valt att raka av sig håret, endast gör det för att få uppmärksamhet, plus att han sedan kommenterar mitt utseende som om han flirtade med mig. Man kan ju lätt påstå att han fick vad han tålde sedan i verbal form men vad jag vill komma fram till med den här historien är att hade det varit en snubbe som berättade om hur han hade snaggat sig och inte jag som kvinna så hade ingen lyft ett ögonbryn när jag snackade om mitt hår. Folk frågade mig för övrigt ifall jag hade blivit nazist, lesbisk eller om jag hade varit med om någonting svårt och ångestfyllt när jag hade snaggat mig. Det var liksom det som var alternativen till att man kunde raka av sig håret som tjej (om man hade cancer fanns också på listan men det vågar ju ingen fråga).
 
Det finns många tillfällen folk höjer ögonbrynen mot tjejer, till exempel när man som kvinna agerar ledare, då blir man helt plötsligt en bossig, dominant och känslokall bitch istället för en bra, kompetent och bestämd chef, som en man skulle kallas. Jag kommer ihåg på mellanstadiet där jag skulle "tona ner det lite" då jag sa ifrån när killarna i klassen sa "nu är vi ihop och ska pussas". Jag var "för hård" när jag valdes till att styra upp fyspasset trots att det enda jag gjorde var att säga till killarna när de skrek och skrattade under tiden jag gav instruktioner. Jag har fått nog av detta. Jag vill åka runt och skälla ut alla som säger något annat än att tjejer kan. Jag vill skrika i deras öron alla förmåner vi har och att vi inte är uppkäftiga bara för att vi säger ifrån. 
 
Jag säger bara: KOM AN VÄRLDEN SÅ SKA JAG BANNE MIG VISA DIG VAD VI KAN OCH ATT VI KAN.
 
Här är ett klipp som är gjort för att banna ordet bossy:
 
För att citera Beyoncé Knowels -

I'm not bossy. I'm the boss.

 

Uppföljning på mitt förra inlägg.

Kategori: Allmänt

Som ni nog vet så bad jag om ett svar på min personliga respons av Maxs inlägg och resultatet av det inlägget blev föga förväntat. Han tog bort sin blogg. Jag blev lite besviken över att jag inte ens fick en kommentar av honom, ingenting alls, däremot blev jag osäker ett tag på om jag hade gjort rätt. Om jag hade rättighet att ifrågasätta hans sätt att uttrycka sig. Min mening var ju aldrig att han skulle bli ledsen eller arg och definitivt inte att han skulle ta bort hela bloggen. Jag tror att det finns otaliga mängder med folk som uttrycker sig på samma sätt, i samma slags sammanhang, så varför just hans blogg?
 
Å andra sidan så är ett steg framåt än inga.
 
Jag kom sedan på mig själv med att känna som om jag hade gjort något fel. Däremot har jag ju inte gjort något fel. Felen kom ifrån Max och man kan inte uttrycka sig på sådana sätt utan att man får räkna med kritik. Någon måste stå upp och många gjorde det i kommentarsfältet. Jag är nöjd. 
 
Men jag är inte nöjd med allt jag såg bland kommentarerna på hans inlägg. Det fanns nämligen en stor andel tjejer som kritiserade den utsatta tjejen och nästan hejade på Max för det han skrivit. Det är just det där som jag avskyr. När tjejer vänder sig mot andra tjejer. Det här förtrycket från samma kön, trots att kvinnor ska kämpa för kvinnor. Hopplösheten i att man är så beroende av att få en killes bekräftelse att man vänder sig mot en ensam tjej och håller med om den brutala förnedringen som han utsatte en annan tjej för. DET ÄR TOTALT OACCEPTABELT. För att vi unga kvinnor ska ha ens en nys i vädret av att åstadkomma jämställdhet av vilket slag som helst, så innebär detta att vi måste ta varandras parti i kampen mot kvinnoförtryck, det är ingen tvekan om det. För många tjejer dömer varandra. Det är ett gigantiskt problem i vårt samhälle som ingen vågar påpeka men nu gör jag det. 
 
Så jag säger; STÅ UPP, FÖR ALLA VÅRAS SKULL! 
 
För någon dag står du där, då ingen står upp för dig eftersom du inte stått upp för någon annan. Våga strunta i bekräftelsen för det starkaste övertygelsen om att just du är bra kommer från handlingar och alltså från dig själv. 
 
 

Ett personligt svar till Max Sjöström.

Kategori: Allmänt

Jag vet inte hur det är för er men min facebook-wall har blivit fullkomligt bombaderad med åsikter om någon snubbes blogginlägg där denne skryter om hur han legat med en prostituerad i Prag. Killens blogg heter http://maxsjostrom.forme.se/. Jag har personligen inte fått möjlighet att läsa just detta inlägget, därför kan jag inte heller kommentera detta. DÄREMOT har jag läst ett inlägg han skrivit som han valt att döpa "PINSAM BRUD!!!" 
och i texten skriver han om hur en tjej har skrivit till honom på något som kallas typ "kik" eller liknande och hon har i sin tur kallat honom "het" och frågat vad han tycker om hennes profilbild. Han har då svarat med "ska jag vara ärlig?" och sedan sagt "nej du ser inte bra ut" "enligt mig". Det här låter ju inte farligt alls och en kan undra varför hela 66 kommentarer lagts på just detta inlägg, eller hur? Men det visar sig att Max, som han förmodligen heter, har gjort bort tjejen som skrivit till honom genom att förnedra henne med skällsord (i hans kommentarer tillbaka till andra som i sin tur läst hans inlägg) som till exepel slampa och påpekar att hon är tjock och ful och så vidare.
 
Normalt sätt skulle jag nog inte lagt tiden på en sådan människa men jag har ändå valt att göra det den här gången då jag, medan jag satt och läste, kom på olika saker där han, in general, gör fel och skriver sjukt konstiga saker.
 
Så jag har bestämt mig för att skriva ett inlägg riktat till honom, personligen. Helt enkelt för att se om han uppfattar vad min mening är och om han har mod och självförtroende nog att försvara sig själv. 
 
Här kommer det:
 
Max Sjöström. Jag ifrågasätter ditt sätt att uttrycka dig samt hur du resonerar. Jag har full förståelse för att du har rätt till din egen åsikt, både gällande utseende och beteende. Dock anser jag att du förvrider denna rättigheten och tror så långt in i ditt innersta att du har all rätt att post:a detta på din blogg även om det handlar om att du kränker den andra människans integritet brutalt mycket genom ditt sätt att besvara kommentarerna. Sedan när blev det socialt accepterat i din värld att hänga ut en människa på internet och göra denna till åtlöje? För jag vet inte om du uppfattar hur du behöver ha båda sidornas godkännande för att du sedan ska kunna göra dina konvesationer allmänna, speciellt om dessa innefattar helt främmande människor. Du måste alltså ha frågat den andra personen i konversationen om det är okey för henne att lägga ut ert samtal. Annars bryter du mot de mänskliga rättigheterna som vårt samhälle bygger på, och det vill du väl inte göra?
 
Det verkar som att du inte heller kan ta kritik trots det faktum att du är rätt så duktig på att ta rättigheten att kritisera den andra parten med alla möjliga förnedrande ord. Om den här tjejen som du egentligen kallat ful använder en fråga tillbaka, som jag tror att varenda vettiga människa kan tyda som ett skämt, då du just förolämpat henne, även om hon velat höra sanningen från just dig, så ska du inte ta detta som om hon gett dig världens värsta skymf. Egentligen vill jag byta den sista delen i den meningen till: då KAN inte du ta detta som världens värsta skymf eftersom du kallat henne värre än vad hon skrev som comeback, hänger du med?
 
Det är dock inte här som du slutar säga emot dig själv utan när du kallar den här tjejen för "slampa" då innebörden av slampa är samma som för orden hora, slinka eller som du själv föredrar prostituerad och du har ju, med ditt senaste inlägg bevisat att du tycker om prostituerade och att du inte har några som helst problem att ha sex med någon som är prostituerad, alltså tycker ju du om slampor och eftersom detta ju är vad du kallat tjejen i texten så har ju du uppenbarligen inga problem med henne egentligen utan du tycker, tvärtom, att hon är rätt så nice.
 
Jag vet att det kan kännas hopplöst att få sina ord vända mot sig, det är just därför du ska lära känna dig själv lite bättre, akta dig för vad du skriver och hur uttrycker dig i framtiden, comprende? Annars måste vi ju ta upp det här igen, och det skulle ju bli ännu mer pinsamt för din del än vad det redan är, och det vill vi ju inte, eller hur?
 
Nu återstår det bara att se ifall du bryr dig så mycket om din värdighet att du försvarar dig. Kanske i ett annat inlägg som du gärna post:ar på din blogg? Let me know hur du går tillväga med ditt svar så kanske vi hörs inom en snar framtid.
Ha det bra och tänk dig för innan du talar. Annars kan det, bevisligen, gå riktigt fel. 
// Nanna Hedman

Feminism: kroppsbehårning.

Kategori: Allmänt

Okey, kort inlägg. Eftersom det är det enda jag har att säga om denna saken.
 
Jag såg nyss en statusuppdatering om hur en viss William Hahne, medlem av SDU (Sverigedemokratisk Ungdom), twittrat ett ironiskt uttalande om hur Nour El Refai's val att inte raka armhålan påverkat hans melodifestival-kväll och sedan lagt till #feministtrams. Då kom jag på att det här ämnet berör väldigt många människor på alla möjliga sätt. Det finns folk som inte bryr sig ifall andra folk har hår eller inte under armarna, det finns folk med hår under armarna som inte bryr sig, det finns folk utan hår under armarna som inte bryr sig, det finns folk som tycker att det är äckligt när folk har hår under armarna, det finns folk som gillar när folk har hår under armarna, det finns folk som tar det som en personlig kränkning om andra folk har hår under armarna och det finns folk som vill bevisa något genom att ha hår under armarna. Jag ställer mig personligen på den sidan med folk utan hår under armarna med som inte bryr sig alls ifall andra har hår under armarna då jag känner att det är enklare att hålla mig, och känna mig, fräsch. Detta innebär dock absolut inte att jag är en dum tjej som faller för något slags grupptryck från männen som omger mig. Jag rakar mig inte under armarna varje gång jag duschar heller för den delen utan endast när jag känner för det.
 
Tyvärr är det oftast kvinnor som blir kränkta av att dessa gör valet att inte raka sig eller att de helt enkelt inte bryr sig. En kan tänka att ens kropp är ens egen. William behöver ju knappast någonsin träffa Nour så varför i hela världen skulle han då bry sig det minsta ifall han ser det i en halv sekund på en tv-skärm? LÖJLIGT. I så fall vill jag fråga honom om han rakar sig under armarna annars anser jag att han är en extrem hycklare. För övrigt så gäller ju detta all kroppsbehårning.
 
Även om det här är otroligt konstigt enligt mig så förstår jag inte heller de som klagat på mig och sagt att jag inte står för jämställdhet för att jag inte rakat mig. Kan någon förklara det? För ärligt talat tycker jag inte att jag ska behöva anpassa mig efter en stereotyp för att ha vissa åsikter. Jag tycker att feminism och jämställdhet handlar om att bli accepterad hur man än sminkar sig, klär sig, rakar sig eller inte. Det handlar om att vi ska kunna mottaga alla med lika respekt, inte döma folk efter vad de gör eller inte.
 
Alltså anser jag att nästa snubbe som påpekar att det är äckligt när man har hår under armarna eller liknande ska visa sin armhåla och bevisa att han inte är en hycklare 'cause I don't deal with hypocrites.
 
 
 

Feminism: hen.

Kategori: Allmänt

 Jag har just sett alla tre delar av miniserien Fittstim som visas på SVTplay med feministen Belinda Olsson i fören som ifrågasätter ifall feminismen har gått för långt. Jag har ställt mig just den frågan otaligt många gånger, speciellt under senaste tiden då det könsneutrala begreppet hen varit i centrum för den feministiska debatten och kvinnor som visar brösten inne på ambassader och moskeer också varit stor del av debatten. Men jag anser att feminism står för någonting så mycket större än något av dem sakerna. Så:
 
Jag vill diskutera ämnen inom feminismen och även frågor utanför feminismen som ändå blivit kopplade till denna genom att lägga ut ett antal inlägg som berör vad jag vill komma fram till.
 
Jag frågade min mamma, som varit med genom hela den feministiska revolutionen som pågått i ca. 40 år, ifall hon skulle kalla sig för feminist och hon sa klart och tydligt nej. Detta innebär inte att hon inte stödjer jämställdheten utan när jag frågade varför sa hon helt enkelt "det är ett sådant begrepp som är förknippat med extrema rödstrumpor, alltså inget bra. Det finns liksom ingen logik i det. Allt är bara makt för maktens skull". Men jag tycker att jag känner igen mig själv i det mamma säger, anledningen till att jag också tvekar på att kalla mig feminist i dagens samhälle är ju på grund av att det jag ser som feminism nu är för extremt och för förknippat med kvinnor som inte vill lyfta upp andra kvinnor utan som vill trycka ner männen. Det är ingenting som jag kan stå för och om det är detta som feminism är så vill jag inte vara med eller sätta mig själv under den fliken. 
 
Rödstrumpor och Grupp 8 1970.
 
Jag går inte med på att jag kopplas till manshat och fel anledning till att föra min röst inom vårt samfund.
Jag vill att kvinnor och män går tillsammans och stödjer varandra, inte att vi förkastar andra könet för att ta oss uppåt.
Jag tror att vi kan bli hörda tillsammans, på andra sätt än att ta till radikala lösningar. 
  
Jag vill börja den här mängden med inlägg som jag kommer att producera med att diskutera ordet hen som ni säkert har hört talas om. Om ni inte har det så är alltså hen ett könsneutralt ord, där man helt enkelt tar bort allt vad orden hon och han står för och istället sätter in hen för att visa att könet inte spelar någon roll. 
Belinda talar med en ägare av ett såkallat hendagis där de vuxna som arbetar på dagiset byter ut orden hon och han mot hen, till exempel när de läser böcker för barnen. Det är dock inte det enda som dessa arbetar för utan när Belinda ställer frågan vad de gör utöver detta som man inte skulle göra på ett annat dagis som inte kör med samma princip så svarar Lotta Rajalin:
-Alltså det är en sak att jobba för jämställdhet men här så tar ni bort könsidentiteten när ni pratar. Kan inte den vara viktig för barn?
 -Då ska man ju komma ihåg att vi inte jobbar ju inte med det biologiska könet eller det sexuella könet utan vi jobbar med det sociala och kulturella könet och det har ju sett olika ut i alla tider.
 -Men rent konkret då, vad skulle ni aldrig göra här som man skulle göra på andra förskolor?
 -Till exempel, så skulle vi inte säga när en pojke kommer in på morgonen och visar sin nya tröja så säger vi inte "owaow vad cool du är" för vi vill inte att han ska lära sig att han bekräftas genom att vara cool utan då väljer vi kanske att säga "åh vilken mjuk kvalite" eller "vilken vacker bild du har på tröjan" 
Det här sättet att försöka jämställa vår sociala situation anser jag är ett bra initiativ till en mer jämnställd vardag, däremot är jag inte för att man vill ta bort de sociala och kulturella könen för att uppnå en jämställdhet utan man borde kunna uppnå detta utan att ta bort någonting. Det är inte okey att man inte får säga att en liten kille är cool, utan snarare då att man också kallar flickorna coola. Det borde inte behöva gå till den graden att vi måste omformulera vårat vokabulär för att uppnå det samhället vi strävar efter. Detta om något borde väl extreminister tycka är en lätt utväg för att skapa en total jämställdhet? Eller har jag fått helt fel uppfattning av detta?
Sedan anser jag att det finns etiska frågor som berör huruvida vi ska påverka barn i en sådan ung ålder till att inte tro på två kön och helt plötsligt dyker frågan upp; till vilken gräns har då föräldrarna till diverse barn rätt att bestämma över hur barnet uppfattar könets betydelse? Är det rätt av vuxna att bestämma att det finns inga sociala eller kulturella kön, du är en hen och ditt biologiska kön är det enda som skiljer dig från de andra. Jag har alltså väldigt svårt att förstå hur man kan ta det till den gränsen.
Däremot kan jag se en bra anledning till detta ord och det är att man inte behöver avgöra om det är en man eller en kvinna, antingen om man talar om någon som själv inte vet vad denne har för kön eller om man talar om att till exempel en professor ska komma på besök som man inte vet namnet på.
 
Nej, jag anser ändå att det finns begränsade områden för var man ska få använda detta begrepp.
 
 
 
 

Att plugga och leva.

Kategori: Allmänt

Idag skriver jag för att det var så himla, himla längesedan jag skrev något som jag inte är tvungen att lämna in innan skolan går i ide. Jag känner mig så mycket på topp just nu och förra veckan var fruktansvärt bra. Ingen specifik anledning men bara en övergripande "åh-vad-jag-mår-bra-och-allt-är-grymt"-känsla ni vet. Trots ändlöst plugg och epiphanies om att det är så galet kort tid kvar tills jag sitter vänlös i Malmö och har avslutat IB. Det är MINDRE än 10 månader. MINDRE. Alltså inte ens 300 dagar. Ännu kortare tid är det till julafton, the merriest time of the year! Det är alltså julafton och nyår som jag kommer tillåta mig själv att inte göra ett enda dugg som är skolrelaterat, för så är det att gå den linjen jag valt men det är så ohyggligt trevligt att veta att det snart är över. I slutet av maj nästa år kan jag strunta i IA's, deadlines, exams och revisions. HERREGUD VAD BÄST. 
 
Det är ibland lite som om man inte är närvarande när man skriver uppsatserna längre. Man bara kollar ner på sig själv där lilla kött-och-blod-Nanna kritar ner vad hon läst i en bok fem minuter tidigare. Gillar att jag just jämförde att plugga IB-plugg med hur folk beskriver näradödenupplevelser, men det är ungefär så. Plus att "IB-plugg" faktiskt är annorlunda än hur man pluggar när man går ett nationellt program, for reals. Om någon nu skulle vilja veta skillnaden så kommentera eller något så kan jag skriva om det. 
 
Kolla nu det jag skrivit, märker ni också någonting som inte stämmer? ALLT handlar om fakking IB. Fy vad tråkigt. 
 
Förlåt för ett tråkigt inlägg om tråkiga IB. Jag ska försöka skriva när jag lämnat in tre uppsatser till för då är det lungt fram till januari. 
 
Küss

Studentmössor och halsbränna.

Kategori: Allmänt

Just nu befinner jag mig i klassrum 115 där jag har Theory of Knowledge. Jag är övergiven av Malin och väntar på att Paul ska kolla på vad jag har skrivit för att sedan förklara hur jag tänker fortskrida med min essä. Tiden går otroligt sakta och min magsyra har kommit till bröstkorgen för att stanna. Jag tänker på hur jag om elva dagar sitter på tåget mot Stockholm med Jonte, jag tänker på halloweenfesten jag ska ha sista helgen på lovet och jag tänker på vad jag behöver göra innan ledigheten för att kunna njuta av min "fria" tid.
 
Jag har en lista men jag kommer ingenstans trots att jag vet att jag egentligen gör det. Jag har studiedag på måndag och då hinner jag ju jättemycket! men man vet ju själv att det aldrig blir så mycket pluggande som man vill eller tänker eller planerar.
Imorgon ska vi dissekera en mink på biologin och på tisdag ska jag ha redovisning på engelskan av det mest kreativa vi gjort på IB - en tolkning av en novell. 
 
Ikväll ska jag också beställa en studentmössa från C.L.Seifert eftersom jag inte vill ha ABC-gruppens giftiga erbjudanden. Det är jag och Malin som har koll på lögnerna om att 80% av Sveriges gymnasier anlitar ABC-gruppen för att sälja studentmössor och studentkläder och hur det aldrig har varit någon som inte fått sin mössa om man beställer från ABC. 
 
Jag är trött på försäljare som endast vill ha dina pengar och sedan skiter i om du är missnöjd och på politiker som beter likadant. Jag är trött på falska människor som bara hälsar när de är fulla. Jag är trött på förhoppningar som krossas. Jag är trött på folk som aldrig har träffat en men som ändå påstår att denne hatar en på grund av olika anledningar. Jag är trött på lärare som inte gått IB men som ändå vågar yttra sig om hur det är.
JAG ÄR TRÖTT.
 
Men jag gillar var jag är i mitt liv just nu och det kan ingen ändra på.
 
Happy Thursday! 

I skolans lokaler.

Kategori: Allmänt

Just nu sitter jag och fördriver tiden. Jag gör hela tiden och det är så himla nice när man väl får in rutinen, ni vet. Jag längtar nästan hem för att jag ska kunna känna att det händer något, att jag kommer framåt i mitt liv. Ibland blir det kaos och det är då jag oftast lägger av, bara kopplar ner allt och det här mår man faktiskt inte bra av, även om det kan vara hur skönt som helst att bara inte göra något så är det ändå hemskt när man kommer på sedan hur man bara avbrutit. Det är då ångesten kommer fram. Jag kan inte bara avbryta just nu i mitt liv. Jag behöver något att plugga på, att planera eller bara något som uppehåller min hjärnas arbetande sida. Inte bara vara hjärndöd och titta på onödiga och fula TV-program.
Det känns så himla bra. Allting i mitt liv fungerar. Allting ordnar upp sig och jag hinner med så galet mycket.
Allt är perfekt.
  

Ett citat om de stackars männen.

Kategori: Allmänt

 

Ni som känner mig vet att jag inte alls brukar yttra mig mycket om detta ämne och om jag väl gör det så handlar det om några få ord. Dock tänker jag ta upp någonting som jag läste idag, som Pelle Billing har skrivit, författare av Jämställdhetsbluffen och bloggare som utger sig själv som en kunnig och objektiv man. 

I just hans nyutgivna bok så har han skrivit följande:

”I decennier, ja till och med i ett par århundraden, har kvinnor varit duktiga på att artikulera vad som är jobbigt och problematiskt med att vara just kvinna. Utifrån det har vi sett hela kvinnorörelsen växa fram samt skapat en jämställdhetspolitik som handlar om kvinnofrågor. Männen har samtidigt varit mer eller mindre tysta och mansrörelsen lyser med sin frånvaro.
Vadan denna manliga tystnad? Varför klagar inte män på sin könsroll när de utan problem bildat fackföreningar, nykterhetsrörelser och politiska partier? Den avgörande distinktionen är att det är tabu för män att klaga inför kvinnor; det är tabu att framstå som en man som inte kan eller inte vill uppfylla sin könsroll i förhållande till kvinnor. En sådan klagande man ses som en person som misslyckats med sitt uppdrag att prestera och försörja, och en sådan man är inte attraktiv för någon – i synnerhet inte för kvinnor som håller på att välja en partner.
Hur ska då män jobba med mansfrågor? Det låter onekligen som pest eller kolera att man antingen är tvungen att vara tyst och bita ihop, eller så riskerar man att bli uppfattad som gnällig och omanlig.
Troligen handlar det helt enkelt om att våga ta risken och vara ärlig med det man insett. Ibland finns det inga genvägar, utan priset för förändring måste betalas. När homosexuella män först började komma ut i Sverige tog de en enorm risk, vilket borde kunna vara en inspirationskälla för män som vill arbeta med mansfrågor.
I slutändan tror jag heller inte att man ska överskatta de sociala riskerna med att arbeta med mansfrågor. Min egen erfarenhet är att många ser det som sunt, och passivt stödjer det man gör. Således är nog den sociala bestraffningen betydligt mindre än många män tror – och den är inte i närheten av de sociala och fysiska risker som homosexuella män tog när de startade sin rörelse.”

Hur jag uppfattar detta är nog ganska ordagrant "vi män har det så svårt för att vi inte vågar stå upp för oss själva, det finns så få som för vår talan. Om vi misslyckas med att försörja vår familj så sätts vi i dålig dager och ser riktigt dumma ut i dagens samhälle. De homosexuella männen hade det faktiskt jättejobbigt när de kom ut". Med detta sagt vill jag lägga fram hur jag anser om citatet.

Jag förstår att män kan ha det riktigt jobbigt med den stereotypiska bilden om att man måste försörja sin familj och med all press som tillkommer detta stora ansvar.

 

Jag stödjer att män jobbar med så kallade mansfrågor.

Jag tycker riktigt synd om de homosexuella män som fick och säkert fortfarande, även om det är lite mindre nu, går igenom en ibland hotad miljö.

Jag tycker att vi ska visa all respekt för de män som inte utövar någon slags härskarteknik, i form av våld, kränkande eller vad det än kan vara, gentemot andra människor, kvinnor eller män. 

Dessa saker står jag för, verkligen och jag tycker i allmänhet om män. Jag har absolut inga fördomar om att min man måste försörja mig medan jag ligger hemma och blir tjock av alla praliner jag köpt för hans slit-tjänade pengar medan han tar snabba steg mot en hjärtinfarkt på grund av överarbetande år. Jag tycker inte att en man borde vara rädd för att gråta eller visa andra känslor. Jag tycker inte att extreministiska feministiska kvinnor som kletar in väggarna med mensblod utför sina åsikter på rätt sätt eller att kvinnor alltid ska bli högst prioriterade i Sverige och att vi ska få tusentals kronor mer än män.

MEN faktum kvarstår kvinnor är också utsatta. De extreministiska feministerna tar upp saker som att 95% av anmälda sexualförbrytare är män, detta tycker inte jag är rättvist mot männen heller då dessa 95% anspelar på alla män i Sverige utan en del, däremot är det fortfarande riktigt skrämmande statistik som finns där ute. Men eftersom jag inte är en extreministisk feminist utan bara feminist så tänker jag prata lite om andra saker som påverkar och har påverkat kvinnor negativt. 

Att vi kvinnor har varit duktiga på att "artikulera vad som är jobbigt och problematiskt med att vara just kvinna" håller jag med om men det finns en anledning till detta faktum. Den anledningen kallas kvinnoförtryck och ni som egentligen inte har någon aning om att detta ens har existerat, här har ni lite historia om kvinnoförtrycket i Sverige, i paranteserna finns andra saker som blev världsnyheter:

1845 -  lika arvsrätt för kvinnor och män införs (året då USA's president beställde kameler för 30 000 dollar)
 
1864 -  mannen förlorar sin lagliga rätt att aga sin hustru (Lincoln blev vald, för andra gången, till president)
 
1884 -  ogifta kvinnor blir myndiga vid 21 års ålder (första berg-och-dal-banan används)
 
1910 -  preventivmedel förbjuds i lag (Kina förbjuder slavhandel)
 
1919 -  kvinnor får rösträtt och bli valbara efter 23 års ålder (Litauen blir självständigt)
 
1921 -  gifta kvinnor blir myndiga vid 21 års ålder (Albert Einstein presenterar sin teori om allmän relativitet)
 
1921 -  första kvinnorna blir invalda i Riksdagen. De är 5 stycken och utgör 1,9 procent av riksdagen
 
1921 -  lagen om kvinnans oskuld vid giftemål upphävs
 
1927 -  statliga läroverk öppnas för flickor på samma villkor som för pojkar (Hitchcocks första fillm visas) 
 
1937 -  lika lön för kvinnliga och manliga folkskollärare införs (Chaplins första talfilm)
 
1937 -  förbudet gällande användning, försäljning och upplysning om preventivmedel upphävs
 
1939 -  trolovning, äktenskap, havandeskap eller förlossning kan inte längre användas som skäl till avsked för kvinnor i statlig tjänst (Hitler bråkar med alla runt sig)
 
1951 -  kvinnan får bli förmyndare till sina egna barn vid mannens frånfälle (lögndetektor används för första gången i Nederländerna)
 
1958 -  kvinnor får rätt att bli präster (Gibson får patent på Flying V Guitar)
 
1960 -  lika lön för lika arbete för män och kvinnor införs, något som inte skulle följas alls och som fortfarande inte följs vid högt uppsatta arbeten (Hendrix spelar live för första gången)
 
1964 -  p-pillren godkänns i Sverige (Beatles slår rekord med "I want to hold your hand")
 
1971 -  särbeskattning införs (Cigarettreklamer förbjuds på TV)
 
1971 -  Ny abortlag, kvinnan får själv bestämma om abort fram till 18 veckan 
 
1981 -  kvinnomisshandel faller under allmänt åtal (AIDS får en förklaring)
 
1982 -  kvinnan får själv bestämma om hon vill ta sitt eget namn eller mannens vid giftemål (Jackson släpper albumet "Thriller")
 
1983 -  Alla yrken blir öppna för kvinnor även inom försvaret (NASA lanserar Galaxy-B)
 
1986 -  Karin Söder blir första kvinnliga partiledare ("Top Gun" har premiär)
 
1994 -  Sveriges riksdag blir världens mest jämställda, av 349 är 144 kvinnor (Mandela blir Syd Afrikas första mörkhyade president)
 
1995 -  Pappa månaden införs i föräldraförsäkringen (jag föddes)
 
1997 -  Kristina Odenberg blir första kvinnliga biskopen (första kloningen lyckas någonsin, fåret Dolly)
 
1998 - lag om förbud mot köp av sexuella tjänster (Bill Gates får en paj kastad i ansiktet under ett besök i Belgien)

 

Här kommer nu ett fåtal saker som jag i alla fall uppfattar som orättvisor i dagens Sverige:

- Kvinnor löper mycket större risk än män att råka ut för våld i nära relationer

- Kvinnor återfinns mycket mer sällan än män på de högsta positionerna i det privata näringslivet

- Det är bara aningen bättre i de statliga bolagsstyrelserna och direktörsrummen.

- Kvinnor får betydligt mer sällan än män de allra högsta politiska uppdragen (statsminister, partiledare, finansminister, utrikesminister mm)

- Kvinnor måste på ett helt annat sätt än män räkna med att ständigt få sina kroppar bedömda och värderade, och ständigt räkna med att både de själva och deras insatser kommer att kommenteras och bedömas i relation till deras kropp och deras sexualitet.

- Betydligt mycket mer av det obetalda hemarbetet utförs av kvinnor än av män.

Så Billing och sådana människor som påstår att män har det så otroligt mycket jobbigare för att de är män, dessa tycker jag ska kolla in i samhället lite djupare och inte bara utgå från att alla kvinnor bara är tjatiga och hopplösa fall som endast klagar. Rada upp era orättvisor så som jag gjort det och så jämför vi lite innan ni sprider meningslös skit om att kvinnor inte borde beklaga sin situation som kvinnor. 

 

Soundtracket börjar med Xavier Rudd's 'Follow the sun'.

Kategori: Allmänt

"Many moons have risen and fallen long,
long before you came.
So which way is the wind blowin',
and what does your heart say?"
 
Ni vet den där känslan när man bara är helt lycklig och nöjd med allt? Nästan så att du vill småskratta hela tiden. Som när du är kär eller som när du är liten och du vet att det finns ett slags oförklarligt nytt hopp när du sett till exempel Björnbröder, Poccahontas, Lilla Sjöjungfrun eller Lejonkungen. Ni vet; det kommer bli så himla bra, det ÄR så himla bra. Trots stress och tusen Internal Assessments att göra så känner jag så nu. Total harmoni och inre frid. Jag behöver inte någon drastisk förändring som jag trodde. Det går verkligen bra nu och jag ska fortsätta må såhär. Inte bry mig om människor runt mig som kan förpesta min vardag, för jag skulle faktiskt inte kunna bry mig, inte ens om jag försökte. (Det är dags för oss nu, Filippa. Är du med mig?) Det är så galet bra. Allt. 
 
Nu kör vi och vi gör det avskyvärt bra, aight?
 
Här har ni ert soundtrack!
 

Utan rubrik.

Kategori: Allmänt

Utan rubrik börjar jag nu skriva. Utan ämne också. Jag känner att jag måste få ut någonting som suttit i min ryggmärg ett tag men jag vet inte vad. Jag märker hur extrem känslan blir nu. Mina käkar är låsta och mitt hjärta bultar. Det är så jag märker att någonting behövs. En text.
Jag hör hur Wish You Were Here spelas ur mina hörlurar, men med The Sounds denna gången. Nästa låt är dock med Pink Floyd. De båda låtarna går under detta namn, båda lika vackra och båda lika betydelsefulla och jag måste sluta skriva för att bara lyssna.

Högstadiet.

Kategori: Allmänt

Nästan alla har eller kommer gå igenom dessa år. Din storhetstid, dina osynliga år eller ditt rent ut sagt helvete. Jag är fortfarande kvar i dessa tider och det märker jag så tydligt på vissa människor som jag omges av, på gott eller ont. De smärtsamma, lyckliga, plågsamma och kärleksfyllda tonåren kommer mina följande inlägg handla om. 
 
Ni som läst min tidigaste skrift här på bloggen känner till att mina år som tonåring inte började allra bäst med diverse fel i vardagen och ni kanske undrar hur det blev sedan? Det kan jag säga på en gång: det blev bra. När jag började sjuan bytte jag klass från 7a till 7b eftersom jag naturligvis hade valt just dessa tjejer att gå i samma klass i för att jag tänkte att det inte var något större och såklart hamnade jag då också i 7a där de gick som skrev varandras namn på valet av klass. Nanna existerade för övrigt inte på ett enda av deras papper vid valet. 
Hur som helst hittade jag två girls som jag genast klickade med, nämligen Anna och Simone. Hela högstadiet hängde vi. Genom storm och solsken. Även om det var oerhört jobbigt vissa tider att vi var just tre stycken så att alltid någon kände sig lite utanför så fanns vi där, dag och natt, år ut och år in. Vi fanns alltid där för varandra och till viss del finns där fortfarande trots att dessa två går på John Bauer och jag på Katedral. Någon som också var väldigt speciell för oss alla var Tove. Den lugnaste och tryggaste individen jag träffat någonsin. Jag tror att vi verkligen behövde henne, även om det kanske inte var jättetydligt under tiden vi hängde, men var det någon som kunde få ordning på oss någonsin så var det Tove.
 
 
Min tid i sjuan var fylld av Cheap Monday-jeans, stora boots eller spetsiga Converse, nitbälten, slitna t-shirts och hoodies, mascara, page-klippt hår och Dir En Grey. Tiden då bilddagboken var höjdpunkten och inte facebook. Det var då man började gå ut på promenader mitt i natten med. Bara för att vi kunde. Det galnaste jag och Anna gjorde var nog att åka till Göteborg den sommaren och vara på Liseberg helt själva. Så crazy var det alltså.
 
Början av åttan bestod av: grå hoodie, bandana, tupperat och blonderat hår, med i tidningen för att jag är tjej och skate:ar, klubbor i mungipan, tc-disco börjar bli riktigt ocoolt och kommentarer på bilddagboken från Anonym börjar bli riktigt otrevliga.
Resten av åttan: vinrött hår, rutiga skjortor, nattbak, ny kamera, crush:es på snakebite:s och mörkt hår, stora skyddsglasögon och eyeliner. Andra "bandet" bildas, The Young Ones. Tredje med, Bandspelarn. Tunna-lager-på-lager-klädseln tar sina första andetag.
 
Nian: socialt liv stiger uppåt, skate:n börjar på allvar, det gör drömmarna om musik på allvar också, självständighet får en ny betydelse för mig, snaggar av mitt långa hår bara för att jag kan. Faller för en snubbe i parken och får inte ut honom ur huvudet förrän jag två år senare börjar prata med honom och sedan blir tillsammans med honom (ja, det är Jonte, för er som undrar). Resten av nian är ointressant och helt och hållet betydelselöst.
 
Nu vet ni.
 
Sjuan.
 
 Första delen av åttan med Anna.
 
 Andra delen av åttan.
 
 Nian.
 
 

Längesedan sist.

Kategori: Allmänt

Ni vet hur det kan bli. Man har tretusenetthundratjugoåtta grejer man vill göra och så gör man några men glömmer bort de andra men nu ska jag äntligen skriva igen. Jag har dock inte en enda tanke på vad det kan vara som jag så intensivt vill skriva om. Kanske om hur min sommar formar sig, vad jag har i mitt huvud dag ut och natt in, vad jag tyckte om World War Z som jag såg igår med mina syskon och Jarl, olika relationer, hur jag värderar och så vidare.
Det roliga är att jag kommer absolut inte fram till någonting men så kom jag på att jag kan skriva lite allmänt om mig själv, så att ni kanske får en starkare bild av vem jag är. Ungefär sådär. Även om det kanske inte är det bästa ni vet, trots att jag inte gjort det innan, så kanske ni får lite förståelse. Eller något sådant.
 
Jag heter Nanna Birgitta Maria Hedman och jag bor i Smålands djupa skogar i en storliten stad vid namn Växjö. "Storliten" innebär att det är en så pass stor stad att man alltid möter nya ansikten men så liten att man alltid stöter på just den personen man verkligen vill undvika, if you get what I mean. Jag har för övrigt bott här i hela mitt liv. Mamma är här ifrån, pappa är född i Jämtland men har varit Växjöbo ett riktigt bra tag. Jag bor hos mamma med mina två småbröder Noa 16 år och Hektor 14 år. Sedan har jag två äldre syskon Love 22 år och Freja 20 år. Jag är alltså mittenbarn och allt som hör där till om man räknar bort våra tre halvsyskon från pappas sida, Jon, Linnea och Björn som alla är mitt uppe i sina lyckliga 30's. Det är vi barn. Här hemma finns tre hundar av större storlek vid namn Pompe, Goliat och Hannibal och tre katter Theodore, Franklin och Washington. 
Jag har i hela mitt liv haft tusentals olika uppfattningar av vad jag vill bli när jag blir stor, däribland prinsessa, skådespelerska, egenföretagare, författare, hunduppfödare, designer av olika ting, konstnär, poet, filosof, astronaut, astronom, sierska, musiker, krigsjournalist, flygvärdinna, psykolog, pilot, arkeolog etc. Just nu har jag ingen aning. Ingen aning alls faktiskt. 
När jag inte pluggar spelar jag musik med mitt fina band, hänger med mina fina omkring mig, skapar kläder och fixar med mitt företag, filosoferar, skriver, fikar, tar bilder, målar, sover, äter och en massa annat jag värderar. Jag tänker ibland "nääe Nanna! Nu räcker det! Ut och träna med dig!" men sedan skrattar jag och tänker "det är en sak jag absolut inte tänker göra" och OM jag skulle träna någon gång ska det vara något vettigt, typ stå på händer, göra volter, hjula, stå i brygga eller något sådant man faktiskt behöver för vem pallar gå ut och göra någonting som alla andra redan kan, typ springa eller göra upphopp. Nej, vanlig träning är verkligen ingenting för mig.
 
Nu fick jag visst jättebråttom men jag lovar att skriva minst en del till innan nästa måndag då jag åker till Emmaboda.

En bild av hur jag vill vara.

Kategori: Allmänt

Jag la precis ut en bild på mig själv på Facebook. En bild från när jag var liten. Fyra eller fem år var jag på den. Vad jag gav som kommentar till bilden var på ett ungefär såhär "det här är jag, som jag vill vara. den jag varit och den nanna som är den bästa nanna." och det stämmer. Vem hade inte velat vara det vi räknar som barn igen?
Tänk på det en stund. Inga jobbigt långa dagar med skola, inte en enda tanke på hur jag vill se ut eller vara, nada tankar på sin personliga ekonomi, inga tankar på varför jag inte borde/borde göra något, största problemet var att man inte ville gå hem från dagis eller att man inte fick saft vid fikat och för att inte tala om hur oerhört övertygad man var att man skulle bli prinsessa och ha vackra balklänningar på sig hela dagarna. 
Ärligt talat. Jag ska sluta vara så orolig och börja ta det som allt kommer. Jag ska inte tänka så mycket. Gör först och tänk sedan. Eller ännu bättre, tänk inte alls. Blir det fel så vet man det till nästa gång men då vet du. En plan som är outförd är alltid en dålig plan. Förstår ni hur jag menar?
 
Helt enkelt ska jag bara bli arton på pappret nästa vecka. Inte egentligen.
Nanna, fyra snart fem år.
 
 

En festivalupplese. Del 2

Kategori: Allmänt

Länge har jag hållit er för lite men del två ska jag tillägna en av de bästa spelningarna jag varit på i mitt liv (och för att vara 17 år är det ändå fasligt många). 
 
Wolfmother, största scenen, längst fram.
Jag trodde på allvar att jag skulle dö. Det var det absolut största som hände på Siesta för min del. Det var det jag hade väntat på i ett år. Äntligen. Love, Jocke och Anna stod snett bakom, Freja och Staffan precis jämte, både jag och Freja hade ett stenhårt tag kring det en gång kalla metallstaketet som nu lika gärna hade kunnat smälta av min överhettade och svettiga och solbrända hand.Publiksvågorna var inte så farliga där fram om man jämförde två dagar innan i mitten av publiken på The Kooks då man bokstavligt talat haft ansiktet tjugo centimeter från marken och det enda som fick dig ifrån att faktiskt hamna på den dammiga marken var resten av människorna omkring dig som satt ihopklistrade i varandra. Man fungerar som en enhet. Hela publiken är som en enda sak, varesig man vill eller inte.
 
Tillbaka till saken nu. Hjärtat bultade i hela bröstkorgen och glädjen var outhärdlig och Staffans skrik efter "vargmamma"  fick oss alla att skratta och det var det enda man kunde göra innan Aidan, Andrew, Ian och Will kom ut och ägde scenen. De utförde magi. När de börjat spela kände jag några hårda smällar mot revbenen och hur jag tappade andan några sekunder ett antal gånger men jag var helt uppslukad av spelningen tills dess att smärtan av klös nådde mitt medvetande. Jag kollade ner på min hand och ser hur någon försöker få mig att släppa taget om räcket samtidigt som dennes pojkvän tryckte bort mig med hans armbåge mot mina revben. Jag tänkte inte släppa. Aldrig i livet. Jag kollade på Freja som också fått upp ögonen för dessa och med sin lediga hand pressade undan både killen och hans tjej som var så desperata för att få platser längst fram att killen tafsat på alla tjejer för att nå sin väg framåt. Nu såg han arg ut och hon såg rent av galen ut, de började knuffas och slåss åt alla håll tills vakterna framför oss såg vad som hände och ringde dit polisen. Jag vände mig om och såg hur Love pekade ut vilka det var som höll på och folket banade väg för de två reflexvästbärande männen och de drog bort det enda störningsmomenten som skulle kunna nå mig i min trans. 
 
Mitt under showen kastar Aidan ut sina solglasögon i publiken, precis där vi står, och alla hoppar för att nå dem, inklusive jag och Freja. Alla tittar sig förvirrade runt och ser att ingen lyckats fånga dem, folk kollar på marken och under skorna men ingen ser ett spår av de försvunna glasögonen så vi vänder oss mot scenen igen. Av ren slump ser jag någonting under scenen. Någonting som liknar ett par svart-vita solglasögon och inser att det är de! Det var ju därför ingen hittade dem! Någon hade slagit ner dem under scenen och nu låg de där, väntade på att bli funna. Jag pekar åt en vakt att han ska ge dem till mig och jag får ett "är de dina?". Hade han inte sett när  glajjorna flög precis över hans huvud? Så jag försöker mig på en förklaring "nej men han kast..."  "då kan jag inte hjälpa dig" sa den dumma människan OCH GICK! Paniknen steg lite smått och jag övervägde att hoppa över staketet för att ta dem men så fick jag syn på vakten som hjälpt oss innan med att få bort de två personerna som skadat mig så jag pekade på glasögonen och han fattade vinken. När han gett dem till mig mimade han "bra jobbat!" till mig och blinkade med ena ögat. Jag dog. Fatta grejen med att hålla glasögonen som Aidan Nemeth kastat ut och som jag numera ägde. Freja småskrek i mitt öra att jag skulle lägga ner dem i väskan så jag gjorde det och resten av konserten stod jag och skrek ut texterna till "White Feather", "Vagabond", "California Queen" etc i euforiska toner tillsammans med några av de jag gillar allra mest. 
Det är helt enkelt en festival jag sent kommer glömma, om jag gör det alls det vill säga.

En festivalupplevelse. Del 1

Kategori: Allmänt

Jag har ju skrivit om saker som jag anser är jobbiga. Nu tänkte jag däremot berätta en liten rolig historia om sommaren innan livets allvarsamma lek påbörjades.
 
Inferno-vintern var förbi och sommaren växte fram genom vårens få dagar. Jag visste mycket om den här sommaren men långt ifrån allt. Det var något av det vackra, att jag hade planer men ingen aning om hur dessa kommer att sluta. Nu vet jag. Verkligen.
 
 
Första riktiga festivalen - Siesta 2011
Det första tecknet på att det blir bättre. Jag har packat sovsäck, tandborste, polarmackor, baconost på tub, sandaler, converse, kläder (dessa kläder som tagit dagar att välja och de var exakt så jag tänkt mig i minst ett halvår), deo och smink sedan tog Freja resten. Vi hoppar in i den redan heta bilen och Love kör för att hämta upp Jocke och Anna. Allt var med. Biljett, pass, pengar och mobil. Jag vet det för att jag kollade minst tjugo gånger innan jag slängde in det stora i bagaget och tog den vävda axelväskan med mig och hoppar in i mitten av bilens baksäten. 
När vi kommer till Kungsmad svänger Love in på den lilla parkeringen vid kyrkan där Jocke står med all sin packning, beredd att åka. När vi kommit en bit på vägen bestämmer jag mig för att kontrollera att jag verkligen har med mig allt, passet, pengar, mobilen...var är biljetten? Av allt som någonsin kunde gå fel och detta var det allvarligaste. Såklart att det händer mig. Paniken drar över mig då jag mer och mer inser att jag tappat den, men var? Ingenstans i bilen så vi åker tillbaka till parkeringen där vi hämtat upp Jocke och där, vid trottoarkanten, ligger ett ihopvikt papper med texten "Siesta 2011" på. Jag tror nästan att jag grät av lycka när jag insåg hur nära jag var på att gå miste om det jag fantiserat om så länge och efter den incidenten fortsatte vår resa. Jag var otroligt peppad och line-up:en var den bästa. Wolfmother, the Ark, the Sounds, Crookers, Rebecca och Fiona, Håkan Hellström, Henrik Berggren, Graveyard, Dada Life, Looptroop Rockers, the Kooks, Slagsmålsklubben etc. Jag älskade mitt liv. Vi begav oss med stora förhoppningar mot Hässleholm och trots den varma bilen, noll timmar av sömn och vilseledningar så fanns det ingenting som kunde tynga ner eller söva mitt femtonåriga jag. Det fanns ingenting som kunde stoppa oss. 
Efter tre timmar i bilen så ser jag en gräsplätt fylld av bilar i ett omhägnat område, redan då visste jag att vi var framme. Parkeringsvakten fick pengarna och anvisade vägen till var vi kunde ställa bilen. Väskor och folk ramlade ut ur den proppfyllda bilen och jag tittade förväntansfullt och lyckligt på Freja som bytte en lovande och erfaren blick med mig. Mitt liv kändes lätt och alla problem var profana och oviktiga. Mina drömmars bild höll på att bli verklig men den var så mycket vackrare än i mina drömmar. Släpandes på tält, sovsäckar, väskor och kassar begav vi oss mot biljettbåset där killen som hade hand om det skulle klä min nakna arm med det första festivalarmbandet jag någonsin haft. "Camping Access S¡ESTA! 2-4 JUNI 2011"  grönt och vackert. Det var också precis det vistelsen skulle bli - vacker. 
 
Fortsättning följer...

Autofobi.

Kategori: Allmänt

Jag skulle nog säga att min största rädsla är att bli helt övergiven. Ingen att prata med. Ingen att lita på. Ingen att hålla dig och viska det blir bättre snart. För även om jag i mitt förra inlägg beskrev hur jag kan reagera när folk säger det till mig så menar jag inte att jag inte tror på det när de säger så.
 
När jag nyss somnade till så märkte jag vilken extrem fruktan jag har för just den saken. Min dröm innehöll nämligen att min fina lämnade mig för en annan tjej bara för den absurda och dåliga anledningen att hon spelade i ett större band och att hon åkte skateboard bättre än vad jag gör. Jag kände hur ångesten och desperationen växte i mig och hur jag tvingade mig själv att vakna, för vad skulle jag annars gjort? Varit kvar i mitt lidande? Aldrig. Saken med just den här drömmen var att jag visste att jag inte hade någon annan än just honom och jag känner hur jag måste få tag på honom men klockan är 01.34 och jag vet att om jag ringer nu så väcker jag nog honom så jag skickar ett meddelande på Viber, som till slut blir två, för det är sådant han inte vaknar av. Genast blir jag lugnare och min verklighet omger mig igen. 
 
Min dröm tar mig tillbaka i tiden till när jag var yngre och jag ser liknande drömmar genom halva mitt liv. Jag präglas i mina drömmar av att bli ensam kvar i en affär efter öppettiders slut, att bli inlåst i en lägenhet och bortglömd och diverse andra  ensliga visioner av vilka jag hade som barn. Det är nog det värsta som skulle kunna hända en när man var liten, om man räknar bort att bli jagad av monster. Att bli lämnad ensam är förmodligen en av få skräcker som hängt med mig sedan dagen jag förstod vad det innebar. Autofobi är det korrekta ordet för rädsla för ensamhet. Det är nog så att jag på någon slags nivå har den här fobien. 
 
En händelse när jag var liten, som jag kommer till att kalla en av de värsta minnena jag har, var när jag skulle vinka av min pappa och min storebror Love för att Love skulle till sin karate-lektion. Jag minns inte om någon mer var hemma eller om jag faktiskt skulle vara hemma själv med hundarna, det är alltså inte det jag är rädd för utan för att alltid vara ensam. I alla fall klättrade jag upp i ett träd för att se hur långt jag kunde se bilen åka innan den försvann runt kröken längre upp på vägen. När jag gjort det stod jag kvar ett tag eftersom jag tyckte att utsikten från det stora trädet var värt att se så jag fastnade helt enkelt där ett bra tag. När jag märkt att solen började gå ner och himlen blev mörkare och mörkare slog tanken mig att Love och pappa inte var hemma än. Det kändes som om en evighet hade gått. Nu var det becksvart ute och då jag var utomordentligt rädd för mörker vid denna tiden skrämde jag upp mig mer och mer för varje sekund, så mycket att jag inte vågade klättra ner för trädet som verkade vara minst hundra meter högt. Sedan kom jag på det: de lämnade mig. Det är klart att de inte åkte för Loves karate utan för att överge mig. Tårarna flödade och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag var inte längre rädd för mörkret utan för ensamheten.
 
Efter allt som allt fyra timmar uppe i trädet såg jag lyktorna på vår Pontiac och blien svängde in på gården. Jag skrek på pappa och han var förbluffad över att jag stått i trädet sedan de åkte. Jag var helt upprymd och förtvivlad men han lyckades lugna mig. Den natten hörde jag ekot av "du är aldrig ensam, Nanna. Aldrig.". Det var mamma som hade sagt det. Fina, fina mamma. Just dem där orden hör jag fortfarande varje gång jag känner mig ensam och övergiven. Det lugnar hela mig och det jag kommer på är hur underbara människor jag omfångas av och hur jag verkligen aldrig kommer vara helt ensam.
 
Rädslan finns dock kvar och det är den värsta. Alla drömmar, alla tankar och alla känslor som innehåller just det här är oslagbart fasansfulla och varenda gång är man lika osäker som innan man hört de lugnande orden. Jag antar att jag har livlig fantasi för att kunna tänka att alla dessa människor omkring mig kommer försvinna, på ett eller annat sätt, men så är det. Jag tror dessutom att alla har en sådan rädsla som inte någonsin försvinner hur man än gör. Människan är kanske byggd så för att uppskatta vad vi har mer än vad vi eventuellt har. Autofobi. Det är min största ångest. Autofobi.

Nästintill melankoli.

Kategori: Allmänt

Ni kanske har varit med om liknande någon gång. En känsla som slår till likt första droppen regn på första dagen av hösten. En sorg. Någonting som du hela tiden känner. Ett dovt slags lager över dig som sträcker sig genom din kropp och genom något jag väljer kalla själ. Vad denna förnimmelsen får dig till att uppleva är en slag tung men ändå panikslagen vemod för att du bär på sådant som du vet, helt säkert, att bara du präglas av.
 
Du kan dock inte sätta fingret på vad det är och samtidigt som du vill förtälja detta extremt påfrestande i förhoppningar om att du kan få någon respons och acceptans från den andra människan så vet du, lika väl som innan, att det bara är du som kommer förstå dina egna tankar. Även om du hade velat skildra ditt inre med respektive person får du inte ut precis vad du vill säga i precis rätt meningar och det de kommer svara om du nu hade sagt någonting är "men du, alla är ledsna någon gång. Det går över". Du vet redan att det kommer kännas mindre någon dag snart men du vet likaså att den aldrig riktigt kommer försvinna.
 
Saken med den här sidan av dig och ditt inre är att det när som helst och var som helst kan vidkännas och hela din situation skiftas då till det värre. Det kan handla om vad som helst egentligen och det kan fortgå i hur långa eller hur korta perioder som helst. Allt blir bara värre på en gång.
          Jag kommer ihåg en helt vanlig dag när jag, som vanligt, skulle träffa mina vänner på Kafé Deluxe. Vi hade slutat tidigare för vår lärare var hemma med sina magsjuka barn. Det var varmt i luften, lite molnigt men ändå hade solen sina längre stunder framme. En alldeles perfekt dag tills känslan dränkte min glädje i dysterhet och jag kände hur hysterin steg upp från det svarta hålet som på en millisekund tagit över mitt huvud såväl min kropp.
          Jag drogs längre och längre ner i vacuumet som explosionen orsakat och nu var jag utom räckhåll för vetskapen att det blir bättre. Jag fastställde att om jag satte mig på femman mot sandsbro så hade folket jag bestämt att träffa misstänkt någonting och det sista men vill när man mår såhär är att de ska oroa sig eller ifrågasätta varför jag åkte hem för du vet att du oftast inte mår på detta viset, bara ibland. När jag kommer dit inser jag att det var ett misstag att gå dit och det enda jag tänker är "varför sa du inte bara att du mådde dåligt? Säg det nu istället eller bara gå och skicka senare ett sms till dem. Bara gör det.". Jag gjorde inte det. Istället satte jag mig ner jämte någon jag inte träffat innan, tog i hand, presenterade mig och log. Efter någon timme frågar M: 
- Nanna, hur mår du egentligen? Du är så tyst. Har det hänt någonting?
Paniken spreds som en epedemi i mig, ut i varje lem och hjärtat skippade några slag "säg att du är sjuk! Nu har du chansen!". Jag tog inte heller denna chansen men jag skrattade nervöst och kände hur jag hade darrat på rösten om jag hade svarat någonting. Förmodligen gjorde jag redan det på skrattet. Tiden stannade upp och alla väntade på ett svar. "Nu har det gått för lång tid. Bara säg att det är okey och att du enbart är konfunderad och trött".'
- Det är lugnt. Jag måste på toa. 
Jag sprang upp för trapporna och in på toan med tavlan av sjömannen. Nationalteaterns "alla är rädda för spöket" lät ur högtalarna och mina tårar började sakta ta sig ner för kinderna. Varför grät jag? Jag hade ingen aning alls. Jag visste inte varför jag inte fick ur mig någonting där nere eller varför jag överhuvudtaget hade ångest. För det var vad det var, riktig jäkla ångest. "Ta några djupa andetag och torka tårarna. Sätt dig på nästa buss och åk hem." Den här gången gjorde jag som jag tänkte. 
 
När jag sedemera går ner så tar jag jackan och väskan, ber om ursäkt och går mot stationen. På bussen sitter jag långt ifrån själv. Trettio människor trängs i den svettiga bussen och alla ska av hållplatsen efter min. Vid Gränsvägen hoppar jag av bussen och börjar släpa min tunga gestalt hemåt.
          Jag är sliten, utmattad, dämpad och modfälld. Allt är dumt. Allt är ensamt. Allt är rent ut sagt hopplöst. Mina tankar kretsar kring ordet melankoli. Jag känner hur det är fel på mig, hur jag är en tröstlös och ohjälplig skepnad som bara inte ska finnas. Jag slänger mig på sängen och sjunker i djup sömn inom fem minuter. Då jag vaknar igen är klockan 02.13 på natten och lukten av mat och människor håller på att fläkta bort. De vet att jag vill vara själv. De vet att om de väcker mig så blir nästa dag likadan. Depressionen är nästan bortblåst och jag tvättar av mig sminket, borstar tänderna och slänger av mig gårdagens skrynkliga och varma kläder. Imorgon är en annan dag. Imorgon är en bättre dag. Imorgon är det min dag.

Tolv år och helt omedveten.

Kategori: Allmänt

Ett halv år av den nya, stora skolan hade gett mig ny kunskap, ett nytt liv och nya, riktiga vänner. Trodde jag iallafall. Jag var omedveten om vad som skulle komma framåt sommarens första dagar och lika omedveten om vad som jag skulle dras med resten av den sommaren jag fyllde tretton. Tiden av MSN, lunarstorm, helgon.net och limewire, då ingenting förutom just nu betydde någonting alls. Tiden av naivitet, lojalitet och tro. Man hade aldrig hört ordet "skitsnack" eller varit med om varken rykten eller knivar i ryggen. Jag får ett meddelande av en kompis, jag väljer att kalla henne L, som rakt ut och helt oväntat frågar:
- Tycker du att du är bra vän med tjejerna?
- Ja, det tycker jag väl.
- Tror du att de tycker att de kan lita på dig?
- Ja, det hoppas jag verkligen. Jag kan lita på dem iallafall.
- Jag tror inte att de känner att de kan det. 
- Oj, har de sagt någonting eller?
Fem minuter går.
- Hallå?
Tjejen loggar ut och kvar sitter mitt oförstående tolvåriga jag förvirrad och lika omedveten som innan om vad som komma skall. Jag bestämmer mig för att fråga tjejerna jag umgås med en och en för att kunna få ett ärligt och rakt svar på om de sagt något eller om de vet något om vad L sagt dagen innan. Ingen vet och alla nekar. Jag väljer att försöka glömma vad som hänt eftersom ingen vet och alla fortsätter sitt vanliga och vänliga sätt.
          Det enda som gjorde att mina funderingar kom tillbaka var på klassresan då alla tjejerna i min umgängeskrets delade på två rum och blåljög om att alla sängar var upptagna, trots att jag såg en ledig säng i rummet A och F bosatt sig i mittemot det jag fick, ensam och övergiven låg jag hela natten och tänkte på varför jag inte fick sova med dem. Den natten grät jag. Det skulle bli den första och sista natten jag grät över min förloran av det de kallade "vänskap".
 
En dag innan skolavslutningen frågar A mig om jag skulle kunna följa med ut så att vi skulle kunna få prata lite ostört och såklart svarar jag ja, för vad vet jag om svek och falska människor? Ingenting. När vi kommer ut står resten av gänget där och ordet "ostört" ekar i mitt huvud men godtrogna Nanna trycker undan alla onda aningar. Tjejerna samlas i en halv cirkel runt mig med dödens allvar i sina ansiktsuttryck ändå är det tre som bryter detta och kollar ner i marken. Mitt hjärta har aldrig innan slagits sönder så hårt mot mina revben. 
- Du får inte hänga med oss längre. 
Jag kollar upp på E som precis slagit mig i ansiktet med sina verbalt hårda boxningshandskar. Trots att jag hörde vartenda ord helt klart så är det enda jag får ur mig:
- Vad sa du?
- Du får inte vara med oss längre!
-Varför?
-Du är konstig och vi orkar inte med dig längre.
Hur kan man inte orka med en människa längre på grund av att denne påstås vara "konstig"? Jag söker någonslags bekräftan i de andras ögon att alla faktiskt tycker det som sagts. Av tio tjejer är det fyra som visar detta. Resten vågar inte stå upp för mig. Resten vågar inte säga vad de verkligen tycker. Resten vågar inte ens se mig i ögonen. Känslan av illamående sprider sig i mina vener och mina artärer jobbar fortare och hårdare än någonsin innan. Jag känner hur blodet das från ansiktet och mina solbruna och sommarfräkniga kinder förlorar färg.
- Och så snackar du skit om oss. 
Jag visste inte ens vad det innebar att "snacka skit om någon". Jag kan försäkra er om att mitt lojala mig aldrig ens hade kommit på att man kunde göra sådant. Det bröt mot allt jag stod för. 
- Jag har aldrig sagt något dumt om någon av er, om det är det ni menar. Ni är mina enda vänner. Jag skulle aldrig säga någonting om någon av er.
Fortfarande har ingen mod nog att stå upp för mig så som jag gjort för dessa så kallade kompisar i ett år nu trots det faktum att de fyra som nu vänt sig mot mig diskuterat med mig angående problemet med dem sex kompanionerna som nu inte sa ett enda ord i mitt försvar, som inte ens kunde stå upp riktigt och se mig i ögonen. Gruppen tystnade. En evighet gick och jag fortsatte söka blicken hos dem jag ansett varit mina bästa vänner. Vilket svek. Hur det sved inom mig. Jag kände hur klumpen i magen hade spridit sig halvvägs upp genom halsen och förvandlats till tårar som tryckte på undet ögonlocken. Jag började gå därifrån men S tog ett hårt grepp runt min handled. Jag slet mig loss och ökade takten mot skolan. Hela kroppen var dov och jag var bara fokuserad på två saker: vänd inte om och visa dig inte svag. Jag visste att det var precis de två sakerna de ville. Jag hörde hur de började prata, fortfarande inte de sex tjejerna men nu såg de åtminstonde åt mitt håll, jag kände det i hela min ryggrad.
 
Det var alltså dessa tjejer jag höjt till skyarna det senaste året. Det var dessa jag spenderat all min tid åt. Det var dessa jag trodde var ärliga, pålitliga och dessa jag kunde luta mig mot. Det var dessa som visade mig att man aldrig ska ge sitt hjärta till några för att man tror att de är bra. Aldrig för fort. Aldrig så lätt. 
 
Jag trodde ändå att det värsta var över. Jag hade så fel. Sommarens första veckor var fyllda av dolda samtal och anonyma kommentarer på bilddagboken. Jag hittade dock nya vänner bland både andra tjejer i min klass och vissa av killarna jag gått med så jag klarade mig. Det kom till och med så långt att alla vi kunde sitta och skratta åt dessa patetiska människor som trodde att de gömde sig bakom en mur av ovetskap men vi visste alla vilka de var som spenderade all deras lediga tid åt att ringa mig och skriva fula små kommentarer på mina bilder. Ironin i att de som ska föreställa hatar en ägnar så mycket tid åt att få uppmärksamhet av en. 
Innan karl-oskardagarna här i Växjö blev jag mordhotad av tre killar vid namn Vincent, Martin och Johan, samma killar förföljde mig på stan under dessa dagar tillsammans med F och A. Hela dagen gick de efter mig men jag var inte rädd. Inte ett dugg. För jag visste att allt var bara en lek som de tyckte var rolig, så jag lät dem. Det fulaste var att ingen av dem ens vågade gå fram och se mig i ögonen. Inte en enda. Trots hot att "skära halsen" av mig och om att "visa vad rediga landsmän" gör med sådana som mig.
 
Det var så jag visste att dessa fega människor aldrig någonsin faktiskt skulle våga röra mig över huvudtaget.
Det gjorde de inte heller. Någonsin.
 
Nanna Hedman, tolv år och helt omedveten.