Autofobi.
Kategori: Allmänt
Jag skulle nog säga att min största rädsla är att bli helt övergiven. Ingen att prata med. Ingen att lita på. Ingen att hålla dig och viska det blir bättre snart. För även om jag i mitt förra inlägg beskrev hur jag kan reagera när folk säger det till mig så menar jag inte att jag inte tror på det när de säger så.
När jag nyss somnade till så märkte jag vilken extrem fruktan jag har för just den saken. Min dröm innehöll nämligen att min fina lämnade mig för en annan tjej bara för den absurda och dåliga anledningen att hon spelade i ett större band och att hon åkte skateboard bättre än vad jag gör. Jag kände hur ångesten och desperationen växte i mig och hur jag tvingade mig själv att vakna, för vad skulle jag annars gjort? Varit kvar i mitt lidande? Aldrig. Saken med just den här drömmen var att jag visste att jag inte hade någon annan än just honom och jag känner hur jag måste få tag på honom men klockan är 01.34 och jag vet att om jag ringer nu så väcker jag nog honom så jag skickar ett meddelande på Viber, som till slut blir två, för det är sådant han inte vaknar av. Genast blir jag lugnare och min verklighet omger mig igen.
Min dröm tar mig tillbaka i tiden till när jag var yngre och jag ser liknande drömmar genom halva mitt liv. Jag präglas i mina drömmar av att bli ensam kvar i en affär efter öppettiders slut, att bli inlåst i en lägenhet och bortglömd och diverse andra ensliga visioner av vilka jag hade som barn. Det är nog det värsta som skulle kunna hända en när man var liten, om man räknar bort att bli jagad av monster. Att bli lämnad ensam är förmodligen en av få skräcker som hängt med mig sedan dagen jag förstod vad det innebar. Autofobi är det korrekta ordet för rädsla för ensamhet. Det är nog så att jag på någon slags nivå har den här fobien.
En händelse när jag var liten, som jag kommer till att kalla en av de värsta minnena jag har, var när jag skulle vinka av min pappa och min storebror Love för att Love skulle till sin karate-lektion. Jag minns inte om någon mer var hemma eller om jag faktiskt skulle vara hemma själv med hundarna, det är alltså inte det jag är rädd för utan för att alltid vara ensam. I alla fall klättrade jag upp i ett träd för att se hur långt jag kunde se bilen åka innan den försvann runt kröken längre upp på vägen. När jag gjort det stod jag kvar ett tag eftersom jag tyckte att utsikten från det stora trädet var värt att se så jag fastnade helt enkelt där ett bra tag. När jag märkt att solen började gå ner och himlen blev mörkare och mörkare slog tanken mig att Love och pappa inte var hemma än. Det kändes som om en evighet hade gått. Nu var det becksvart ute och då jag var utomordentligt rädd för mörker vid denna tiden skrämde jag upp mig mer och mer för varje sekund, så mycket att jag inte vågade klättra ner för trädet som verkade vara minst hundra meter högt. Sedan kom jag på det: de lämnade mig. Det är klart att de inte åkte för Loves karate utan för att överge mig. Tårarna flödade och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag var inte längre rädd för mörkret utan för ensamheten.
Efter allt som allt fyra timmar uppe i trädet såg jag lyktorna på vår Pontiac och blien svängde in på gården. Jag skrek på pappa och han var förbluffad över att jag stått i trädet sedan de åkte. Jag var helt upprymd och förtvivlad men han lyckades lugna mig. Den natten hörde jag ekot av "du är aldrig ensam, Nanna. Aldrig.". Det var mamma som hade sagt det. Fina, fina mamma. Just dem där orden hör jag fortfarande varje gång jag känner mig ensam och övergiven. Det lugnar hela mig och det jag kommer på är hur underbara människor jag omfångas av och hur jag verkligen aldrig kommer vara helt ensam.
Rädslan finns dock kvar och det är den värsta. Alla drömmar, alla tankar och alla känslor som innehåller just det här är oslagbart fasansfulla och varenda gång är man lika osäker som innan man hört de lugnande orden. Jag antar att jag har livlig fantasi för att kunna tänka att alla dessa människor omkring mig kommer försvinna, på ett eller annat sätt, men så är det. Jag tror dessutom att alla har en sådan rädsla som inte någonsin försvinner hur man än gör. Människan är kanske byggd så för att uppskatta vad vi har mer än vad vi eventuellt har. Autofobi. Det är min största ångest. Autofobi.