unenuitnoire.blogg.se

Nästan alla har eller kommer gå igenom dessa år. Din storhetstid, dina osynliga år eller ditt rent ut sagt helvete. Jag är fortfarande kvar i dessa tider och det märker jag så tydligt på vissa människor som jag omges av, på gott eller ont. De smärtsamma, lyckliga, plågsamma och kärleksfyllda tonåren kommer mina följande inlägg handla om. 

 

Ni som läst min tidigaste skrift här på bloggen känner till att mina år som tonåring inte började allra bäst med diverse fel i vardagen och ni kanske undrar hur det blev sedan? Det kan jag säga på en gång: det blev bra. När jag började sjuan bytte jag klass från 7a till 7b eftersom jag naturligvis hade valt just dessa tjejer att gå i samma klass i för att jag tänkte att det inte var något större och såklart hamnade jag då också i 7a där de gick som skrev varandras namn på valet av klass. Nanna existerade för övrigt inte på ett enda av deras papper vid valet. 

Hur som helst hittade jag två girls som jag genast klickade med, nämligen Anna och Simone. Hela högstadiet hängde vi. Genom storm och solsken. Även om det var oerhört jobbigt vissa tider att vi var just tre stycken så att alltid någon kände sig lite utanför så fanns vi där, dag och natt, år ut och år in. Vi fanns alltid där för varandra och till viss del finns där fortfarande trots att dessa två går på John Bauer och jag på Katedral. Någon som också var väldigt speciell för oss alla var Tove. Den lugnaste och tryggaste individen jag träffat någonsin. Jag tror att vi verkligen behövde henne, även om det kanske inte var jättetydligt under tiden vi hängde, men var det någon som kunde få ordning på oss någonsin så var det Tove.

 

 

Min tid i sjuan var fylld av Cheap Monday-jeans, stora boots eller spetsiga Converse, nitbälten, slitna t-shirts och hoodies, mascara, page-klippt hår och Dir En Grey. Tiden då bilddagboken var höjdpunkten och inte facebook. Det var då man började gå ut på promenader mitt i natten med. Bara för att vi kunde. Det galnaste jag och Anna gjorde var nog att åka till Göteborg den sommaren och vara på Liseberg helt själva. Så crazy var det alltså.

 

Början av åttan bestod av: grå hoodie, bandana, tupperat och blonderat hår, med i tidningen för att jag är tjej och skate:ar, klubbor i mungipan, tc-disco börjar bli riktigt ocoolt och kommentarer på bilddagboken från Anonym börjar bli riktigt otrevliga.

Resten av åttan: vinrött hår, rutiga skjortor, nattbak, ny kamera, crush:es på snakebite:s och mörkt hår, stora skyddsglasögon och eyeliner. Andra "bandet" bildas, The Young Ones. Tredje med, Bandspelarn. Tunna-lager-på-lager-klädseln tar sina första andetag.

 

Nian: socialt liv stiger uppåt, skate:n börjar på allvar, det gör drömmarna om musik på allvar också, självständighet får en ny betydelse för mig, snaggar av mitt långa hår bara för att jag kan. Faller för en snubbe i parken och får inte ut honom ur huvudet förrän jag två år senare börjar prata med honom och sedan blir tillsammans med honom (ja, det är Jonte, för er som undrar). Resten av nian är ointressant och helt och hållet betydelselöst.

 

Nu vet ni.