unenuitnoire.blogg.se

Ett halv år av den nya, stora skolan hade gett mig ny kunskap, ett nytt liv och nya, riktiga vänner. Trodde jag iallafall. Jag var omedveten om vad som skulle komma framåt sommarens första dagar och lika omedveten om vad som jag skulle dras med resten av den sommaren jag fyllde tretton. Tiden av MSN, lunarstorm, helgon.net och limewire, då ingenting förutom just nu betydde någonting alls. Tiden av naivitet, lojalitet och tro. Man hade aldrig hört ordet "skitsnack" eller varit med om varken rykten eller knivar i ryggen. Jag får ett meddelande av en kompis, jag väljer att kalla henne L, som rakt ut och helt oväntat frågar:

Fem minuter går.

Tjejen loggar ut och kvar sitter mitt oförstående tolvåriga jag förvirrad och lika omedveten som innan om vad som komma skall. Jag bestämmer mig för att fråga tjejerna jag umgås med en och en för att kunna få ett ärligt och rakt svar på om de sagt något eller om de vet något om vad L sagt dagen innan. Ingen vet och alla nekar. Jag väljer att försöka glömma vad som hänt eftersom ingen vet och alla fortsätter sitt vanliga och vänliga sätt.

          Det enda som gjorde att mina funderingar kom tillbaka var på klassresan då alla tjejerna i min umgängeskrets delade på två rum och blåljög om att alla sängar var upptagna, trots att jag såg en ledig säng i rummet A och F bosatt sig i mittemot det jag fick, ensam och övergiven låg jag hela natten och tänkte på varför jag inte fick sova med dem. Den natten grät jag. Det skulle bli den första och sista natten jag grät över min förloran av det de kallade "vänskap".

 

En dag innan skolavslutningen frågar A mig om jag skulle kunna följa med ut så att vi skulle kunna få prata lite ostört och såklart svarar jag ja, för vad vet jag om svek och falska människor? Ingenting. När vi kommer ut står resten av gänget där och ordet "ostört" ekar i mitt huvud men godtrogna Nanna trycker undan alla onda aningar. Tjejerna samlas i en halv cirkel runt mig med dödens allvar i sina ansiktsuttryck ändå är det tre som bryter detta och kollar ner i marken. Mitt hjärta har aldrig innan slagits sönder så hårt mot mina revben. 

- Du får inte hänga med oss längre. 

Jag kollar upp på E som precis slagit mig i ansiktet med sina verbalt hårda boxningshandskar. Trots att jag hörde vartenda ord helt klart så är det enda jag får ur mig:

Hur kan man inte orka med en människa längre på grund av att denne påstås vara "konstig"? Jag söker någonslags bekräftan i de andras ögon att alla faktiskt tycker det som sagts. Av tio tjejer är det fyra som visar detta. Resten vågar inte stå upp för mig. Resten vågar inte säga vad de verkligen tycker. Resten vågar inte ens se mig i ögonen. Känslan av illamående sprider sig i mina vener och mina artärer jobbar fortare och hårdare än någonsin innan. Jag känner hur blodet das från ansiktet och mina solbruna och sommarfräkniga kinder förlorar färg.

Jag visste inte ens vad det innebar att "snacka skit om någon". Jag kan försäkra er om att mitt lojala mig aldrig ens hade kommit på att man kunde göra sådant. Det bröt mot allt jag stod för. 

Fortfarande har ingen mod nog att stå upp för mig så som jag gjort för dessa så kallade kompisar i ett år nu trots det faktum att de fyra som nu vänt sig mot mig diskuterat med mig angående problemet med dem sex kompanionerna som nu inte sa ett enda ord i mitt försvar, som inte ens kunde stå upp riktigt och se mig i ögonen. Gruppen tystnade. En evighet gick och jag fortsatte söka blicken hos dem jag ansett varit mina bästa vänner. Vilket svek. Hur det sved inom mig. Jag kände hur klumpen i magen hade spridit sig halvvägs upp genom halsen och förvandlats till tårar som tryckte på undet ögonlocken. Jag började gå därifrån men S tog ett hårt grepp runt min handled. Jag slet mig loss och ökade takten mot skolan. Hela kroppen var dov och jag var bara fokuserad på två saker: vänd inte om och visa dig inte svag. Jag visste att det var precis de två sakerna de ville. Jag hörde hur de började prata, fortfarande inte de sex tjejerna men nu såg de åtminstonde åt mitt håll, jag kände det i hela min ryggrad.

 

Det var alltså dessa tjejer jag höjt till skyarna det senaste året. Det var dessa jag spenderat all min tid åt. Det var dessa jag trodde var ärliga, pålitliga och dessa jag kunde luta mig mot. Det var dessa som visade mig att man aldrig ska ge sitt hjärta till några för att man tror att de är bra. Aldrig för fort. Aldrig så lätt. 

 

Jag trodde ändå att det värsta var över. Jag hade så fel. Sommarens första veckor var fyllda av dolda samtal och anonyma kommentarer på bilddagboken. Jag hittade dock nya vänner bland både andra tjejer i min klass och vissa av killarna jag gått med så jag klarade mig. Det kom till och med så långt att alla vi kunde sitta och skratta åt dessa patetiska människor som trodde att de gömde sig bakom en mur av ovetskap men vi visste alla vilka de var som spenderade all deras lediga tid åt att ringa mig och skriva fula små kommentarer på mina bilder. Ironin i att de som ska föreställa hatar en ägnar så mycket tid åt att få uppmärksamhet av en. 

Innan karl-oskardagarna här i Växjö blev jag mordhotad av tre killar vid namn Vincent, Martin och Johan, samma killar förföljde mig på stan under dessa dagar tillsammans med F och A. Hela dagen gick de efter mig men jag var inte rädd. Inte ett dugg. För jag visste att allt var bara en lek som de tyckte var rolig, så jag lät dem. Det fulaste var att ingen av dem ens vågade gå fram och se mig i ögonen. Inte en enda. Trots hot att "skära halsen" av mig och om att "visa vad rediga landsmän" gör med sådana som mig.

 

Det var så jag visste att dessa fega människor aldrig någonsin faktiskt skulle våga röra mig över huvudtaget.

Det gjorde de inte heller. Någonsin.